Tillbaka till DLC
Efter fyra veckors resande återvände jag till Sydney för att spendera min sista vinterlovsvecka i Manly. Där bodde jag på ett litet hostel två kvarter från stranden och jag åkte färja nästan varje dag. Trots att jag hade det underbart roligt på min resa så var det ändå skönt att komma tillbaka till något välbekant. Att se operahuset igen gjorde mig otroligt glad.
Vädret i Sydney började äntligen bli varmare, men vinden var fortfarande lite kylig vid havet, så man fick lov att ha en kofta på sig, för det mesta.
Efter några dagar i Manly tog jag en färja och tre tåg för att ta mig upp till North Ryde för att betala för mitt rum på DLC för andra terminen. Väl där kunde jag även plocka ut min post. Receptionisten tyckte att jag hade fått mycket post, men när jag förklarade att jag hade fyllt år så förstod hon precis.
Tack för alla fina kort, teckningar, den goda chokladen som tog slut i ett nafs och för pengar som gått till kläder och en ny kamera. Även ett tack till Maria för kosertbiljetterna till Coldplay för några månader sedan, det är en födelsedagspresent jag aldrig kommer glömma!
2 augusti kunde jag till sist flytta tillbaka in i min tegelstensbunker i North Ryde. DLC vimlade av nya amerikaner och vi som var kvar från förra terminen kände oss som en minioritet. Amerikanerna hade redan haft en vecka på sig att lära känna varandra, men vid det här laget har jag hunnit träffa några trevliga nykomlingar.
Det var riktigt skönt att få packa upp alla väskor och återigen sätta upp kort och teckningar på väggarna. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag i några timmar, men ganska snart hade allt funnit sig tillbaka till sin plats.
På min våning 2east hade ungefär hälften av rummen bytt ägare, men de flesta rummen hade fyllts upp av australiensare som övergivit andra våningar för vår. Några nya hade dock flyttat in. Vi drog ihop till en korridorsfest och åkte in till stan och sjöng kareoke, vilket var mycket trevligt.
3 augusti började skolan igen och jag måste erkänna att jag denna termin har ett schema jag inte riktigt kan klaga på...jag har lektioner måndag - onsdag varannan vecka och tisdag-onsdag varannan vecka. låter som en lyx och det är det, men jag har mycket mer att plugga den här terminen, så tiden går mestadels till det. Jag läser nu World Literature in English (Världsliteratur i engelska), Children's Literature (Barnböcker) och Creative Writing II (kreativ skrivning, fortsättning på den kurs jag läste förra terminen). Så det känns som om jag inte gör så mycket annat än läser och läser och läser och om jag inte läser så skriver jag.
Våren har äntligen nått oss, även fall det officiellt inte är vår förrän i september, men träden har börjat knoppa och vi har runt 22 grader som lägst på dagen. I söndags var vi och tittade på när vårt college mötte de andra i rugby. Då hade vi runt 28 grader, så det var helt underbart. Vi har dock fortfarande lite kallt på kvällarna, men snart så är det nog varmt igen dygnet runt. Har till och med fått ta ut fläkten igen ur garderoben!
Annars så har vi inte så mycket för oss. Imorn ska vi dock ha bal, så det ska bli riktigt roligt. Nästa vecka är det superhjältstema på vår lokala pub, så dit ska vi nog försöka ta oss.
Njut nu av era sista sommardagar så ska jag gå och njuta av våren.
~ Katarina
Vädret i Sydney började äntligen bli varmare, men vinden var fortfarande lite kylig vid havet, så man fick lov att ha en kofta på sig, för det mesta.
Efter några dagar i Manly tog jag en färja och tre tåg för att ta mig upp till North Ryde för att betala för mitt rum på DLC för andra terminen. Väl där kunde jag även plocka ut min post. Receptionisten tyckte att jag hade fått mycket post, men när jag förklarade att jag hade fyllt år så förstod hon precis.
Tack för alla fina kort, teckningar, den goda chokladen som tog slut i ett nafs och för pengar som gått till kläder och en ny kamera. Även ett tack till Maria för kosertbiljetterna till Coldplay för några månader sedan, det är en födelsedagspresent jag aldrig kommer glömma!
2 augusti kunde jag till sist flytta tillbaka in i min tegelstensbunker i North Ryde. DLC vimlade av nya amerikaner och vi som var kvar från förra terminen kände oss som en minioritet. Amerikanerna hade redan haft en vecka på sig att lära känna varandra, men vid det här laget har jag hunnit träffa några trevliga nykomlingar.
Det var riktigt skönt att få packa upp alla väskor och återigen sätta upp kort och teckningar på väggarna. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag i några timmar, men ganska snart hade allt funnit sig tillbaka till sin plats.
På min våning 2east hade ungefär hälften av rummen bytt ägare, men de flesta rummen hade fyllts upp av australiensare som övergivit andra våningar för vår. Några nya hade dock flyttat in. Vi drog ihop till en korridorsfest och åkte in till stan och sjöng kareoke, vilket var mycket trevligt.
3 augusti började skolan igen och jag måste erkänna att jag denna termin har ett schema jag inte riktigt kan klaga på...jag har lektioner måndag - onsdag varannan vecka och tisdag-onsdag varannan vecka. låter som en lyx och det är det, men jag har mycket mer att plugga den här terminen, så tiden går mestadels till det. Jag läser nu World Literature in English (Världsliteratur i engelska), Children's Literature (Barnböcker) och Creative Writing II (kreativ skrivning, fortsättning på den kurs jag läste förra terminen). Så det känns som om jag inte gör så mycket annat än läser och läser och läser och om jag inte läser så skriver jag.
Våren har äntligen nått oss, även fall det officiellt inte är vår förrän i september, men träden har börjat knoppa och vi har runt 22 grader som lägst på dagen. I söndags var vi och tittade på när vårt college mötte de andra i rugby. Då hade vi runt 28 grader, så det var helt underbart. Vi har dock fortfarande lite kallt på kvällarna, men snart så är det nog varmt igen dygnet runt. Har till och med fått ta ut fläkten igen ur garderoben!
Annars så har vi inte så mycket för oss. Imorn ska vi dock ha bal, så det ska bli riktigt roligt. Nästa vecka är det superhjältstema på vår lokala pub, så dit ska vi nog försöka ta oss.
Njut nu av era sista sommardagar så ska jag gå och njuta av våren.
~ Katarina
Adelaide
När jag landade i Adelaide på tisdagskvällen var jag helt slut. Jag gjorde det lättare för mig själv och tog en taxi till mitt hostel istället för bussen. Med all min packning var det betydligt enklare, och fortare gick det dessutom. Snart hade jag bäddat ner mig i min säng och första natten sov jag fjorton timmar. Helt död var jag! Dagen efter spenderade jag mestadels på hostellet. Jag såg på film med min rumskompis från Nya Zeeland, tvättade och sov middag.
Dag två tog jag mig till sist i kragen och begav mig ut för att utforska Adelaide. Jag strosade runt i centrum och var till den botaniska trädgården och tittade på vackra blommor och coola träd.
Den tredje dagen fick jag sällskap av tyske Jan som jag träffat på turen i the Outback. Vi var ut till en wildlife park där de hade alla typiska australiensiska djur, som till exempel kängurur, kolaor, dingos, vombater och giftiga ormar. Vi kunde gå runt bland kängurus och emus och i varenda buske verkade de bo en koloni med Potoroos, en liten känguru-råtta.
Så länge man är lugn och inte gör några hastiga rörelser, ja då kan man ta sig hur nära som helst dessa halvtama kängurus. Detta är dock inget man borde göra med en vild känguru för då är chansen stor att man inte lever särskilt länge till...
Min sista heldag i Adelaide valde jag att spendera ute i Glenlg, en liten stadsdel precis vid havet. Uppenbarligen skulle detta vara en riktigt känd, charmig plats och det var väl helt okej, men inte lika spektakulärt som jag hade förväntat mig. Det var dock roligt att åka spårvagn.
När jag återvände in till centrum gick jag ner till den lilla floden och tittade på Adelaides svar på Sydneys operhus. Deras konserthall eller vad det nu är kostade bara 20 miljoner kronor att bygga och de är visst väldigt stolta över den. Personligen tyckte jag den påminde om en hjälm tagen ur Stjärnornas Krig...
Vad jag egentligen borde ha gjort och som jag tänkte göra var att åka ut till Kangaroo Island, men det blev inte av pga olika anledningar. Adelaide var en mysig liten stad som jag hade kunnat utforskat mer om jag inte hade varit så trött efter flera veckors resande. I slutändan var det skönt att sätta sig på planet hem till Sydney där en vecka i Manly väntade innan det var dags att flytta tillbaka in i mitt rum i DLC.
Fyra veckors resande hade kommit till sitt slut och det går inte att beskriva med ord allt jag fick se och uppleva under de veckorna. Roligt hade jag i alla fall och det har ni säkert märkt av de senaste blogginläggen!!!
~ Katarina
Dag två tog jag mig till sist i kragen och begav mig ut för att utforska Adelaide. Jag strosade runt i centrum och var till den botaniska trädgården och tittade på vackra blommor och coola träd.
Den tredje dagen fick jag sällskap av tyske Jan som jag träffat på turen i the Outback. Vi var ut till en wildlife park där de hade alla typiska australiensiska djur, som till exempel kängurur, kolaor, dingos, vombater och giftiga ormar. Vi kunde gå runt bland kängurus och emus och i varenda buske verkade de bo en koloni med Potoroos, en liten känguru-råtta.
Så länge man är lugn och inte gör några hastiga rörelser, ja då kan man ta sig hur nära som helst dessa halvtama kängurus. Detta är dock inget man borde göra med en vild känguru för då är chansen stor att man inte lever särskilt länge till...
Min sista heldag i Adelaide valde jag att spendera ute i Glenlg, en liten stadsdel precis vid havet. Uppenbarligen skulle detta vara en riktigt känd, charmig plats och det var väl helt okej, men inte lika spektakulärt som jag hade förväntat mig. Det var dock roligt att åka spårvagn.
När jag återvände in till centrum gick jag ner till den lilla floden och tittade på Adelaides svar på Sydneys operhus. Deras konserthall eller vad det nu är kostade bara 20 miljoner kronor att bygga och de är visst väldigt stolta över den. Personligen tyckte jag den påminde om en hjälm tagen ur Stjärnornas Krig...
Vad jag egentligen borde ha gjort och som jag tänkte göra var att åka ut till Kangaroo Island, men det blev inte av pga olika anledningar. Adelaide var en mysig liten stad som jag hade kunnat utforskat mer om jag inte hade varit så trött efter flera veckors resande. I slutändan var det skönt att sätta sig på planet hem till Sydney där en vecka i Manly väntade innan det var dags att flytta tillbaka in i mitt rum i DLC.
Fyra veckors resande hade kommit till sitt slut och det går inte att beskriva med ord allt jag fick se och uppleva under de veckorna. Roligt hade jag i alla fall och det har ni säkert märkt av de senaste blogginläggen!!!
~ Katarina
3 dagar i the Outback
Dag 1
Väckarklockan ringde klockan 5 och det var bara att pallra sig ur sängen. Medan jag väntade på att bli upplockad hann jag bli kompis med två australiensiska killar, Phil och Ben, som också skulle med min grupp. Efter en lång väntan så anlände till sist vår lilla minibuss och vi träffade vår guide Beej för första gången. Totalt bestod gruppen av 20 turister och vår guide. Medan vi plockade upp resten av gruppen dömde jag ut mina nya vänner och tänkte ungefär att de var som följande: några tyskar som redan hittat varandra och som babblade på på tyska, två engelsktalande killar som såg ut som riktigt dryga typer, fyra rika flickor (och det stämde verkligen), ett par som kunde bli antingen riktigt dryga och associala eller som visade sig inte alls vara ett par, en rysk gangster samt australiensarna och jag. De engelsktalande killarna visade sig vara riktigt trevliga och väluppfostrade, paret var inte associala, ryssen var amerikan och en kanadensare dolde sig bland tyskarna. De rika flickorna (en av dem var svensk) passade verkligen inte in i vildmarken och när vi släppte av dem sista dagen i Uluru Resort (de följde inte med tillbaka till Alice), var vi alla glada att slippa dem!
När vi alla var samlade i bilen var det dags att åka till vårt första stopp...som var sex timmars bilresa bort. Ett optimalt tillfälle för alla morgontrötta turister att somna om medan vår guide körde oss till King's Canyon. I King's Canyon var det dags för vår första vandring, en tretimmar lång slinga i ett oerhört vackert område, men för att göra det lite mer intressant så började vi med Heart Attack Hill. Vi skrattade nog allihopa åt det namnet, en liten knix kunde väl inte vara så jobbig att ta sig upp för att man måste ge det ett namn som involverar en hjärtattack. Halvvägs upp skrattade jag inte längre...jag kunde knappt andas! Ha ha, nej, så illa var det kanske inte, men det var brant...väldigt brant!
Heart Attack Hill!
Vår guide Beej berättade en massa intressanta fakta under vår vandring, bland annat om ökenrosen (som kanske inte syns så tydligt på bilden) som bara blommar efter att det har regnat, så regnar det inte nog mycket på sju år, ja då blommar den inte på sju år. Lite mer komplicerade levnadsföhållanden där ute helt enkelt.
King's Canyon var otroligt vacker och det var häftigt att se kontrasterna mellan de röda klipporna, den klarblå himlen och de svagt gröna växterna som trots allt lyckas leva där ute.
Min absoluta favoritbild. Kan inte vara lätt att vara ett träd där ute...
Efter den långa vandringen var det dags för ännu några timmar i bilen för att ta oss till vår campingplats för natten. På väg dit var vi tvugna att stanna längs vägen för att plocka ved till vår lägereld. Därefter körde vi ut till en campingplats långt ute i ingenstans. Vi anlände lagom tills dess att det höll på att bli mörkt. Vi gjorde upp en eld, lagade mat och satt sedan och myste vi lägerelden.
Efter en lång dag var det sedan dags att krypa till kojs. Vi blev alla tilldelade en sovsäck och en 'swag'. En swag är helt enkelt som ytterligare en sovsäck i riktigt tjockt, vattentätt material som man lägger sovsäcken inuti och som sedan håller en torr och varm under natten. Fungerar även lite som ett inbyggt liggunderlag. Man kan till och med dra upp dragkedjan hela vägen så man får som en liten säck att sova i. På grund av klaustrofobiska tendenser var detta inte något för mig.
På natten blev det -2 grader och jag kan inte påstå att jag sov allt för bra - mina fötter var som isbitar och jag var mer än glad över att jag packat både fleecejacka, mössa och vantar.
Dag 2
Vi blev väckta, eller ja, de som fortfarande sov, blev väckta klockan sex. Vi åt frukost kring en falnande lägereld och packade sedan snabbt ihop våra saker för att bege oss mot andra dagens huvudmål - the Olgas. Det tog mig säkert en timme att tina mina fötter i bilen, men så fort solen tittade fram blev det genast varmare.
The Olgas är en helt otrolig plats som består av typ 32 klippformationer. Landskapet ser ut ungefär som en blandning mellan Jurassic Park och Mars. När som helst förväntar man sig att se en ståtlig dinosaurie spatsera förbi i jakt på mat...
Ännu en tre timmar lång vandring väntade oss denna dag och det var riktigt coolt att vandra runt i detta helt obeskrivliga landskap.
Efter en riktigt cool vandring på Mars så åt vi lunch innan vi fortsatte till ett aboriginskt kulturcenter. Här fick vi en timme till att utforska, men det fanns egentligen inte så mycket att se, så vi var snart redo att bege oss igen. När vi kom tillbaka till vår minibuss visade det sig att den inte var kvar! Vår guide och guiden från den andra gruppen som tillhörde samma bolag, hade gett sig iväg på egna äventyr. Som tur var kom de snart tillbaka och vi kunde åka vidare. Tyvärr fattades två killar, men efter en stunds väntan sa Beej att de fick skylla sig själva för att de inte var i tid och så åkte vi iväg!
Vi åkte för att titta på ett mycket viktigt vattenhål vid Uluru. Beej berättade sagan om hur Uluru blev till samt några andra sagor innan vi åkte tillbaka för att hämta de två som saknades. Visade sig att de trodde vi skulle träffas kvart över fyra, istället för kvart i fyra. Synd för dem, de missade sagostunden!
På kvällen slog vi tillfälligt läger för att titta på solnedgången över Uluru medan vi åt middag. Jag hjälpte till att laga mat samtidigt som vi såg färgerna ändras på en av världens mest kända stenar. Det var roligt att se hur folk knuffades för att få en bra plats att ta kort från. Måste säga att en del tog solnedgången på lite för stort allvar, men visst var det fint.
Efter att solen till sist gått ner återvände vi till kvällens campingplats i Ayer's Rock Resort. Här fanns det både gatubelysning och toaletter, något vi vant oss av med natten innan. Den här kvällen plockade Beej fram sin gitarr och det sjöngs och spelades runt lägerelden. Innan det var dags att sova klättrade vi upp på en liten kulle och tittade på stjärnorna, vilket var riktigt mysigt!
Den natten sov jag betydligt bättre än natten innan. Kan ju erkänna att jag var först av alla att somna. Enligt min granne Phil så hade jag knappt hunnit lägga mig ner i min sovsäck och swag innan jag sov djupt. Mina fötter var som isbitar även nästa morgon, men det hade inte varit riktigt lika påtagligt kallt som natten innan.
Dag 3
Sista dagen började även den klockan sex för att vi skulle hinna ta oss bort till Uluru för att titta på soluppgången och äta frukost. Här fick jag skämmas inför en tredjedel av min grupp då tre galna duvor flög över oss och jag fick panik (min rädsla för fåglar som sveper mot mig har bara blivit värre sedan jag kom till Australien). Ingen fattade vad jag sysslade med och när jag berättade för dem om min fågelfobi så blev jag utskrattad, men på ett vänligt sätt.
Soluppgången var en trevlig tillställning, men kanske inte lika cool som solnedgången. Vi fick dock se en hel massa fler färgskiftningar i stenen som inte alls kommer från rymden utan bildades då ett jätte högt berg (en kilometer högre än Mt. Everest) eroderade sönder pga av isen som smälte (ja, Australien har varit täckt av is) och flyttade sedimenten. The Olgas bildades på samma sätt.
Efter frukost hade vi att välja mellan två olika aktiviteter - klättra upp på Uluru eller gå runt Uluru. Det hade varit riktigt coolt att klättra upp på Uluru, och några gjorde det, men det var riktigt blåsigt, väldigt brant och vi hade bara två timmar på oss, så jag valde att gå runt istället, vilket var en 9 kilometer lång promenad.
När vi kom tillbaka till minibussen låg vår guide och sov och vi lät honom fortsätta sova medan vi väntade på resten. De som gått upp hade haft en jätte häftig upplevelse, men de hade nästan blåst bort på kuppen.
Min grupp framför Uluru.
När vi hade släppt av de rika flickorna så var det dags för oss andra att åka tillbaka till Alice Springs, sex timmar bort. Vi stannade längs vägen, bland annat för att äta lunch i sällskap av en mattjuv till emu samt för att titta på kameler. För 5 dollar kunde man rida på en kamel om man ville, men det har jag gjort förut så jag åt en isglass istället. Det var billigare, ha ha!
Den kvällen, nyduschade och i rena kläder, möttes hela gruppen för att äta middag tillsammans. God mat, skratt, speciellt önskade låtar och minnen från de tre dagar vi spenderat tillsammans gjorde kvällen riktigt lyckad. Vi fick möjlighet att lära känna varandra ännu bättre och sedan dess har jag hunnit återse fyra stycken från gruppen här i Sydney och förhoppningsvis hinner jag se några fler om de tar sig hit. Det var helt enkelt tre riktigt lyckade dagar tillsammans med underbara människor!
Till sist var det dags för oss alla att resa vidare åt olika håll. För min del väntade fem dagar i Adelaide innan det var dags att återvända till Sydney.
~ Katarina
Väckarklockan ringde klockan 5 och det var bara att pallra sig ur sängen. Medan jag väntade på att bli upplockad hann jag bli kompis med två australiensiska killar, Phil och Ben, som också skulle med min grupp. Efter en lång väntan så anlände till sist vår lilla minibuss och vi träffade vår guide Beej för första gången. Totalt bestod gruppen av 20 turister och vår guide. Medan vi plockade upp resten av gruppen dömde jag ut mina nya vänner och tänkte ungefär att de var som följande: några tyskar som redan hittat varandra och som babblade på på tyska, två engelsktalande killar som såg ut som riktigt dryga typer, fyra rika flickor (och det stämde verkligen), ett par som kunde bli antingen riktigt dryga och associala eller som visade sig inte alls vara ett par, en rysk gangster samt australiensarna och jag. De engelsktalande killarna visade sig vara riktigt trevliga och väluppfostrade, paret var inte associala, ryssen var amerikan och en kanadensare dolde sig bland tyskarna. De rika flickorna (en av dem var svensk) passade verkligen inte in i vildmarken och när vi släppte av dem sista dagen i Uluru Resort (de följde inte med tillbaka till Alice), var vi alla glada att slippa dem!
När vi alla var samlade i bilen var det dags att åka till vårt första stopp...som var sex timmars bilresa bort. Ett optimalt tillfälle för alla morgontrötta turister att somna om medan vår guide körde oss till King's Canyon. I King's Canyon var det dags för vår första vandring, en tretimmar lång slinga i ett oerhört vackert område, men för att göra det lite mer intressant så började vi med Heart Attack Hill. Vi skrattade nog allihopa åt det namnet, en liten knix kunde väl inte vara så jobbig att ta sig upp för att man måste ge det ett namn som involverar en hjärtattack. Halvvägs upp skrattade jag inte längre...jag kunde knappt andas! Ha ha, nej, så illa var det kanske inte, men det var brant...väldigt brant!
Heart Attack Hill!
Vår guide Beej berättade en massa intressanta fakta under vår vandring, bland annat om ökenrosen (som kanske inte syns så tydligt på bilden) som bara blommar efter att det har regnat, så regnar det inte nog mycket på sju år, ja då blommar den inte på sju år. Lite mer komplicerade levnadsföhållanden där ute helt enkelt.
King's Canyon var otroligt vacker och det var häftigt att se kontrasterna mellan de röda klipporna, den klarblå himlen och de svagt gröna växterna som trots allt lyckas leva där ute.
Min absoluta favoritbild. Kan inte vara lätt att vara ett träd där ute...
Efter den långa vandringen var det dags för ännu några timmar i bilen för att ta oss till vår campingplats för natten. På väg dit var vi tvugna att stanna längs vägen för att plocka ved till vår lägereld. Därefter körde vi ut till en campingplats långt ute i ingenstans. Vi anlände lagom tills dess att det höll på att bli mörkt. Vi gjorde upp en eld, lagade mat och satt sedan och myste vi lägerelden.
Efter en lång dag var det sedan dags att krypa till kojs. Vi blev alla tilldelade en sovsäck och en 'swag'. En swag är helt enkelt som ytterligare en sovsäck i riktigt tjockt, vattentätt material som man lägger sovsäcken inuti och som sedan håller en torr och varm under natten. Fungerar även lite som ett inbyggt liggunderlag. Man kan till och med dra upp dragkedjan hela vägen så man får som en liten säck att sova i. På grund av klaustrofobiska tendenser var detta inte något för mig.
På natten blev det -2 grader och jag kan inte påstå att jag sov allt för bra - mina fötter var som isbitar och jag var mer än glad över att jag packat både fleecejacka, mössa och vantar.
Dag 2
Vi blev väckta, eller ja, de som fortfarande sov, blev väckta klockan sex. Vi åt frukost kring en falnande lägereld och packade sedan snabbt ihop våra saker för att bege oss mot andra dagens huvudmål - the Olgas. Det tog mig säkert en timme att tina mina fötter i bilen, men så fort solen tittade fram blev det genast varmare.
The Olgas är en helt otrolig plats som består av typ 32 klippformationer. Landskapet ser ut ungefär som en blandning mellan Jurassic Park och Mars. När som helst förväntar man sig att se en ståtlig dinosaurie spatsera förbi i jakt på mat...
Ännu en tre timmar lång vandring väntade oss denna dag och det var riktigt coolt att vandra runt i detta helt obeskrivliga landskap.
Efter en riktigt cool vandring på Mars så åt vi lunch innan vi fortsatte till ett aboriginskt kulturcenter. Här fick vi en timme till att utforska, men det fanns egentligen inte så mycket att se, så vi var snart redo att bege oss igen. När vi kom tillbaka till vår minibuss visade det sig att den inte var kvar! Vår guide och guiden från den andra gruppen som tillhörde samma bolag, hade gett sig iväg på egna äventyr. Som tur var kom de snart tillbaka och vi kunde åka vidare. Tyvärr fattades två killar, men efter en stunds väntan sa Beej att de fick skylla sig själva för att de inte var i tid och så åkte vi iväg!
Vi åkte för att titta på ett mycket viktigt vattenhål vid Uluru. Beej berättade sagan om hur Uluru blev till samt några andra sagor innan vi åkte tillbaka för att hämta de två som saknades. Visade sig att de trodde vi skulle träffas kvart över fyra, istället för kvart i fyra. Synd för dem, de missade sagostunden!
På kvällen slog vi tillfälligt läger för att titta på solnedgången över Uluru medan vi åt middag. Jag hjälpte till att laga mat samtidigt som vi såg färgerna ändras på en av världens mest kända stenar. Det var roligt att se hur folk knuffades för att få en bra plats att ta kort från. Måste säga att en del tog solnedgången på lite för stort allvar, men visst var det fint.
Efter att solen till sist gått ner återvände vi till kvällens campingplats i Ayer's Rock Resort. Här fanns det både gatubelysning och toaletter, något vi vant oss av med natten innan. Den här kvällen plockade Beej fram sin gitarr och det sjöngs och spelades runt lägerelden. Innan det var dags att sova klättrade vi upp på en liten kulle och tittade på stjärnorna, vilket var riktigt mysigt!
Den natten sov jag betydligt bättre än natten innan. Kan ju erkänna att jag var först av alla att somna. Enligt min granne Phil så hade jag knappt hunnit lägga mig ner i min sovsäck och swag innan jag sov djupt. Mina fötter var som isbitar även nästa morgon, men det hade inte varit riktigt lika påtagligt kallt som natten innan.
Dag 3
Sista dagen började även den klockan sex för att vi skulle hinna ta oss bort till Uluru för att titta på soluppgången och äta frukost. Här fick jag skämmas inför en tredjedel av min grupp då tre galna duvor flög över oss och jag fick panik (min rädsla för fåglar som sveper mot mig har bara blivit värre sedan jag kom till Australien). Ingen fattade vad jag sysslade med och när jag berättade för dem om min fågelfobi så blev jag utskrattad, men på ett vänligt sätt.
Soluppgången var en trevlig tillställning, men kanske inte lika cool som solnedgången. Vi fick dock se en hel massa fler färgskiftningar i stenen som inte alls kommer från rymden utan bildades då ett jätte högt berg (en kilometer högre än Mt. Everest) eroderade sönder pga av isen som smälte (ja, Australien har varit täckt av is) och flyttade sedimenten. The Olgas bildades på samma sätt.
Efter frukost hade vi att välja mellan två olika aktiviteter - klättra upp på Uluru eller gå runt Uluru. Det hade varit riktigt coolt att klättra upp på Uluru, och några gjorde det, men det var riktigt blåsigt, väldigt brant och vi hade bara två timmar på oss, så jag valde att gå runt istället, vilket var en 9 kilometer lång promenad.
När vi kom tillbaka till minibussen låg vår guide och sov och vi lät honom fortsätta sova medan vi väntade på resten. De som gått upp hade haft en jätte häftig upplevelse, men de hade nästan blåst bort på kuppen.
Min grupp framför Uluru.
När vi hade släppt av de rika flickorna så var det dags för oss andra att åka tillbaka till Alice Springs, sex timmar bort. Vi stannade längs vägen, bland annat för att äta lunch i sällskap av en mattjuv till emu samt för att titta på kameler. För 5 dollar kunde man rida på en kamel om man ville, men det har jag gjort förut så jag åt en isglass istället. Det var billigare, ha ha!
Den kvällen, nyduschade och i rena kläder, möttes hela gruppen för att äta middag tillsammans. God mat, skratt, speciellt önskade låtar och minnen från de tre dagar vi spenderat tillsammans gjorde kvällen riktigt lyckad. Vi fick möjlighet att lära känna varandra ännu bättre och sedan dess har jag hunnit återse fyra stycken från gruppen här i Sydney och förhoppningsvis hinner jag se några fler om de tar sig hit. Det var helt enkelt tre riktigt lyckade dagar tillsammans med underbara människor!
Till sist var det dags för oss alla att resa vidare åt olika håll. För min del väntade fem dagar i Adelaide innan det var dags att återvända till Sydney.
~ Katarina
Alice Springs
Alice Springs är en liten stad mitt i Australien. Att ta sig dit är både komplicerat och dyrt. Jag flög från Hobart till Adelaide, där jag var tvungen att sova en natt eftersom det billigaste flygbolaget bara flyger till Alice Springs varannan dag. Flygresan upp till Alice tog två och en halv timme och plötsligt befann jag mig i Northern Territory och Australiens röda mitt (även skämtsamt kallad döda mitt...) Vi landade mitt ute i ingenstans, men en bussresa på cirka en halvtimme tog oss till befolkat område igen.
Alice Springs är som sagt en väldigt liten plats och de flesta som kommer hit är på väg någon annanstans. Jag var mest där för att det var startpunkten för min guidade tredagars tur av the Outback. Det var dock en stad som hade sin egna charm, men som också kändes lite osäker.
Min tur blev framflyttad en dag, så jag hade hela fredagen på mig att utforska Alice samt njuta av det varma, vackra vädret (klarblå himmel och +25 grader, vilket var trevligt efter snö i Hobart). Det finns som sagt inte alltför mycket av intresse att se i stan, men de hade något att erbjuda som jag inte kunde tacka nej till - The Royal Flying Doctor Service bas samt ett litet museum. På vägen dit lyckades jag dock gå in i en stolpe...till mitt försvar hade jag solen i ögonen och jag läste kartan samt (!) vem sätter upp en stolpe mitt i trottoaren?!! Ont gjorde det i alla fall och ont hade jag i två veckor efteråt. Hursomhelst, efter att ha fått mina glasögon justerade så kunde jag äntligen gå och titta på gamla flygplan och annat roligt som har med de flygande läkarna att göra. Tyvärr nämnde de överhuvudtaget inte alls Doktorn kan komma. Måste nog åka till Broken Hill för tv-seriens museum.
På grund av att jag gick in i en stolpe så var jag tvungen att återvända ganska tidigt till mitt hostel för att vila mig i form inför min tur i vildmarken. Dessutom så är inte Alice Springs världens säkraste plats, så jag var tvungen att vara på hostellet innan det blir mörkt.
Jag frågade senare min guide hur det var att växa upp i Alice Springs och han påstod att det inte alls var så farligt som man kunde tro. De var ofta ute på upptåg i vildmarken och levde nog ett ganska bekymmersfritt liv. Aboriginerna är nog de som har det tuffast i Alice Springs. Deras kultur är exploterad till max för att tjäna pengar på turisterna.
Gågatan i Alice Springs.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Alice Springs. Sista dagen jag spenderade där var jag så pass trött från mina äventyr i the Outback att jag varken orkade eller hann utforska stan något närmare. Jag är säker på att de har mer att erbjuda än det jag nämnt, jag vet att de har, och de var värt ett besök. Det bor visserligen en hel del drägg där ute, men även en hel del underbara människor. Åk dit vettja, om ni har vägarna förbi vill säga!
Efter Alice Springs var det i alla fall dags för det riktiga äventyret - the Outback!!!
~ Katarina
Alice Springs är som sagt en väldigt liten plats och de flesta som kommer hit är på väg någon annanstans. Jag var mest där för att det var startpunkten för min guidade tredagars tur av the Outback. Det var dock en stad som hade sin egna charm, men som också kändes lite osäker.
Min tur blev framflyttad en dag, så jag hade hela fredagen på mig att utforska Alice samt njuta av det varma, vackra vädret (klarblå himmel och +25 grader, vilket var trevligt efter snö i Hobart). Det finns som sagt inte alltför mycket av intresse att se i stan, men de hade något att erbjuda som jag inte kunde tacka nej till - The Royal Flying Doctor Service bas samt ett litet museum. På vägen dit lyckades jag dock gå in i en stolpe...till mitt försvar hade jag solen i ögonen och jag läste kartan samt (!) vem sätter upp en stolpe mitt i trottoaren?!! Ont gjorde det i alla fall och ont hade jag i två veckor efteråt. Hursomhelst, efter att ha fått mina glasögon justerade så kunde jag äntligen gå och titta på gamla flygplan och annat roligt som har med de flygande läkarna att göra. Tyvärr nämnde de överhuvudtaget inte alls Doktorn kan komma. Måste nog åka till Broken Hill för tv-seriens museum.
På grund av att jag gick in i en stolpe så var jag tvungen att återvända ganska tidigt till mitt hostel för att vila mig i form inför min tur i vildmarken. Dessutom så är inte Alice Springs världens säkraste plats, så jag var tvungen att vara på hostellet innan det blir mörkt.
Jag frågade senare min guide hur det var att växa upp i Alice Springs och han påstod att det inte alls var så farligt som man kunde tro. De var ofta ute på upptåg i vildmarken och levde nog ett ganska bekymmersfritt liv. Aboriginerna är nog de som har det tuffast i Alice Springs. Deras kultur är exploterad till max för att tjäna pengar på turisterna.
Gågatan i Alice Springs.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Alice Springs. Sista dagen jag spenderade där var jag så pass trött från mina äventyr i the Outback att jag varken orkade eller hann utforska stan något närmare. Jag är säker på att de har mer att erbjuda än det jag nämnt, jag vet att de har, och de var värt ett besök. Det bor visserligen en hel del drägg där ute, men även en hel del underbara människor. Åk dit vettja, om ni har vägarna förbi vill säga!
Efter Alice Springs var det i alla fall dags för det riktiga äventyret - the Outback!!!
~ Katarina
Hobart
Lördagen den 11 juli lämnade vi ett regnigt Launceston bakom oss och tog dagens enda buss ner till Hobart, Tasmaniens huvudstad. Vårt hostel låg ganska centralt och när vi checkade in hade vi ett 6-bäddarsrum för oss själva...men det dröjde inte länge förrän vi fick rumskompisar, så det var en kortlivad glädje.
Salamanca Market blev vårt första mål i Hobart. Det är en marknad som hålls i hamnen varje lördag och det sålde allt från toffee till gosedjur föreställande tasmanska djävular. Där åt vi lunch och tittade runt en stund innan vi bestämde oss för att åka upp till toppen av Mt. Wellington, där vi hoppades få se snö!
Jag på Salamanca Market
Jag var överlycklig att se snö igen efter ett par månader i varma Australien. Tim hade aldrig sett snö förut, så för honom var det en unik upplevelse. Trtos att han aldrig kastat snöboll förut var han otroligt pricksäker, så snöbollskastning förbjöds ganska fort...
Andra dagen i Hobart valde vi att åka med en guidad tur till Port Arthur. Port Arthur var i Australiens barndom straffkolonin dit du skickades om du åkte fast för ännu ett brott. De behövde inga murar eller staket för att hålla fångarna kvar i området, utan naturen hjälpte dem med det. Havsbukten som Port Arthur ligger alldels intill har iskallt vatten året runt och terrängen är så tätbevuxen att det är lätt att gå vilse. Den enda bron som tog folk från området och mot Hobart bevakades dygnet runt av vakter och strategiskt utplacerade vakthundar. Ingen lyckades fly därifrån, men den som var närmast friheten var en man som klädde ut sig i ett känguruskinn och försökte hoppa till frihet. Vakterna föll för det, men eftersom det inte fanns mycket mat på den tiden tänkte en av vakterna skjuta kängurun...då gav fången upp, för dö var han inte beredd att göra.
Port Arthur är också platsen där det största vansinnesdådet i Australiens historia ägde rum i slutet på 90-talet. Över 30 människor sköts ihjäl av en man som idag sonar för sina brott i fängelse. Detta dåd ledde till att vapenlagarna skärptes rejällt, så något gott kom i alla fall ur den tragiska händelsen.
Förutom att gå runt bland ruinerna i Port Arthur så gjorde vi en liten tur ut till Isle of the Dead, en liten ö där folk begravdes under en längre tid. En otroligt excentrisk kvinna guidade oss bland gravstenarna och berättade om olika fångars öden. Det var en mycket intressant och lärorik dag.
Tredje dagen i Hobart var det dags för min födelsedag!!! 25 år gammal var man helt plötsligt, men Australien är ett tacksamt land, för här tror folk jämt och ständigt att jag är 18 eller yngre, så lika bra att njuta innan man åker hem till Sverige, för det lär inte funka där.
Dagen började när de andra i vårt rum gett sig ut på äventyr och jag kunde öppna mina paket ifred. Av Tim fick jag en pin med Australiens och Sveriges flagga (som jag önskat mig när vi var i Canberra), en glaskub med Sydney inristat inuti...svårt att beskriva...och post-its. Varför fick jag post-its undrar ni säkert?! Jo, för Tim brukar jämt använda mina post-its när han är i mitt rum, eller bara riva sönder dem för att han vet att jag blir arg då. Så nu har jag post-its som kommer räcka fram tills dess att jag far hem.
Dagen spenderade vi med att gå till Hobarts kasino, men vi hade ingen riktigt tur. På vägen hem stannade vi på McDonalds där vi kunde koppla upp oss på gratis internet så jag kunde läsa mina grattishälsningar hemifrån. Därefter stannade vi på Coles och köpte en födelsedagstårta innan vi gick tillbaka till hostelet. På kvällen åt vi middag på en båt, så vi fick både mat och en tur runt Hobarts hamn och därefter återvände vi till hostellet och åt födelsedagstårta. Tim till och med sjöng Happy Birthday för mig!
Tårtan var riktigt god, även fall det inte var en hembakad jordgubbstårta, men man kan inte få allt här i världen. Det var i alla fall en bra födelsedag trots att jag var så långt hemifrån.
Vår sista dag i Hobart gjorde vi en guidad tur av stan, men den var kanske inte så intressant som vi hoppats. Vädret var dock underbart, så vi bestämde oss för att åka upp på Mt. Wellington igen för att denna gång förhoppningsvis se stan från toppen. Turen var på vår sida, dimman drev fram och tillbaka, men vi hann ta några coola kort med stan i bakgrunden. Och så fick vi se snö en gång till!!!
Efter två och en halv vecka på resande fot tillsammans var det dags för mig och Tim att gå skilda vägar. Tim återvände hem till Newcastle medan jag fortsatte vidare till Adelaide och Alice Springs. Fortsättning följer helt enkelt...
~ Katarina
Salamanca Market blev vårt första mål i Hobart. Det är en marknad som hålls i hamnen varje lördag och det sålde allt från toffee till gosedjur föreställande tasmanska djävular. Där åt vi lunch och tittade runt en stund innan vi bestämde oss för att åka upp till toppen av Mt. Wellington, där vi hoppades få se snö!
Jag på Salamanca MarketJag var överlycklig att se snö igen efter ett par månader i varma Australien. Tim hade aldrig sett snö förut, så för honom var det en unik upplevelse. Trtos att han aldrig kastat snöboll förut var han otroligt pricksäker, så snöbollskastning förbjöds ganska fort...
Andra dagen i Hobart valde vi att åka med en guidad tur till Port Arthur. Port Arthur var i Australiens barndom straffkolonin dit du skickades om du åkte fast för ännu ett brott. De behövde inga murar eller staket för att hålla fångarna kvar i området, utan naturen hjälpte dem med det. Havsbukten som Port Arthur ligger alldels intill har iskallt vatten året runt och terrängen är så tätbevuxen att det är lätt att gå vilse. Den enda bron som tog folk från området och mot Hobart bevakades dygnet runt av vakter och strategiskt utplacerade vakthundar. Ingen lyckades fly därifrån, men den som var närmast friheten var en man som klädde ut sig i ett känguruskinn och försökte hoppa till frihet. Vakterna föll för det, men eftersom det inte fanns mycket mat på den tiden tänkte en av vakterna skjuta kängurun...då gav fången upp, för dö var han inte beredd att göra.
Port Arthur är också platsen där det största vansinnesdådet i Australiens historia ägde rum i slutet på 90-talet. Över 30 människor sköts ihjäl av en man som idag sonar för sina brott i fängelse. Detta dåd ledde till att vapenlagarna skärptes rejällt, så något gott kom i alla fall ur den tragiska händelsen.
Förutom att gå runt bland ruinerna i Port Arthur så gjorde vi en liten tur ut till Isle of the Dead, en liten ö där folk begravdes under en längre tid. En otroligt excentrisk kvinna guidade oss bland gravstenarna och berättade om olika fångars öden. Det var en mycket intressant och lärorik dag.
Tredje dagen i Hobart var det dags för min födelsedag!!! 25 år gammal var man helt plötsligt, men Australien är ett tacksamt land, för här tror folk jämt och ständigt att jag är 18 eller yngre, så lika bra att njuta innan man åker hem till Sverige, för det lär inte funka där.
Dagen började när de andra i vårt rum gett sig ut på äventyr och jag kunde öppna mina paket ifred. Av Tim fick jag en pin med Australiens och Sveriges flagga (som jag önskat mig när vi var i Canberra), en glaskub med Sydney inristat inuti...svårt att beskriva...och post-its. Varför fick jag post-its undrar ni säkert?! Jo, för Tim brukar jämt använda mina post-its när han är i mitt rum, eller bara riva sönder dem för att han vet att jag blir arg då. Så nu har jag post-its som kommer räcka fram tills dess att jag far hem.
Dagen spenderade vi med att gå till Hobarts kasino, men vi hade ingen riktigt tur. På vägen hem stannade vi på McDonalds där vi kunde koppla upp oss på gratis internet så jag kunde läsa mina grattishälsningar hemifrån. Därefter stannade vi på Coles och köpte en födelsedagstårta innan vi gick tillbaka till hostelet. På kvällen åt vi middag på en båt, så vi fick både mat och en tur runt Hobarts hamn och därefter återvände vi till hostellet och åt födelsedagstårta. Tim till och med sjöng Happy Birthday för mig!
Tårtan var riktigt god, även fall det inte var en hembakad jordgubbstårta, men man kan inte få allt här i världen. Det var i alla fall en bra födelsedag trots att jag var så långt hemifrån.
Vår sista dag i Hobart gjorde vi en guidad tur av stan, men den var kanske inte så intressant som vi hoppats. Vädret var dock underbart, så vi bestämde oss för att åka upp på Mt. Wellington igen för att denna gång förhoppningsvis se stan från toppen. Turen var på vår sida, dimman drev fram och tillbaka, men vi hann ta några coola kort med stan i bakgrunden. Och så fick vi se snö en gång till!!!
Efter två och en halv vecka på resande fot tillsammans var det dags för mig och Tim att gå skilda vägar. Tim återvände hem till Newcastle medan jag fortsatte vidare till Adelaide och Alice Springs. Fortsättning följer helt enkelt...
~ Katarina
Launceston, Tasmania
Efter åtta underbara, men hektiska dagar, i Melbourne, var det dags att lämna storstaden bakom oss för Tasmanien, eller Van Diemens land som det hette från början. Det namnet valde man dock att skrota då man ville göra den lilla ön mer lockande för turister samt sudda ut sitt förflutna som den plats dit de värsta av de värsta fångarna hamnade under den period då Australien inte var något annat än ett jätte stort, flytande fängelse.
Dagen började 05.20 då vårt plan hade avgångstid 08.25 eller nått sånt. Kanske inte den tid då man helst av allt vill gå upp (och normalt brukar Tim inte ens ha gått och lagt sig vid den tiden...) Hursomhelst, vi tog oss till flygplatsen i god tid, tog oss genom säkerhetskontrollen och åt lite frukost. Jag lyckades nästan somna sittandes medan vi väntade på att gå ombord planet...turligt nog fick jag sova hela den 45 minuter långa flygresan till Launceston, vilket var vårt första stopp i Tasmanien.
När vi lämnade planet så var det en underbar kyla som välkomnade oss. Inte den frysande vinden som följt efter oss i Melbourne, utan en torr, ordentlig kyla. Att förklara varför det kallare vädret kändes varmare än det i Melbourne för en australiensare som vid den punkten på vår resa ännu inte sett snö var inte det lättaste. Tror fortfarande han inte riktigt förstår det...
I säkerhetskontrollen markerade den urgulliga beageln som jobbade som frukthund för dagen min handväska. Jag hade inte haft frukt i väskan på en vecka, så jag hamnade inte i trubbel och frukthunden fick beröm för att han lyckades markera en sådan gammal lukt. Jag ville ta med mig min nya vän hem, men Tim förbjöd mig. Förstår inte varför, här på DLC har vi massor med frukt som frukthunden kan leka med om han vill!
Ja ja, hursomhelst, vårt lilla hostel i Launceston var kanske lite skumt, men vi hade ett fyrabäddarsrum för oss själva. Röran infann sig omedelbart, men men ingen skada skedd. Första dagen i Launceston begav vi oss ut på en upptäcksfärd som verkligen blev ett äventyr. Vi blev tipsade om ett vackert naturområde som vi kunde gå till (annars är Tasmanien ett ställe där det är ett måste nästan att ha en egen bil för att kunna ta sig runt, bussar och annat är ett totalt skämt...)
Cataract Gorge var verkligen ett vackert naturområde, men det som började med en kort promenad slutade med en heldagsutflykt, vilket vi kanske inte riktigt förberett oss själva på.
Okej, det var 5 grader när vi startade vår utflykt, men solen i Australien är inte att leka med, så det blev snabbt varmare än så. Fleecejacka var kanske inte bästa valet av tröja, men UGG-stövlar var nog ännu sämre val av skor, speciellt om man ska ut och vandra ett par timmar...
Mitt inne i naturområdet fanns det en pool (dock stängd pga vinter) och en enorm gräsmatta att leka på. De hade även en liten restaurant. Tåls att säga här att vi vid det här laget redan gått en 45-50 minuter lång promenad i kuperad terräng. Efter att ätit lunch tillsammans med några påfåglar och två katter så köpte vi en tur och retur biljett med världens längsta enspannade skidlift. Eller ja, det är inte en skidlift, men typ. Det var lite obehagligt till en början, men sedan vande man sig vid att sväva högt uppe i det blå. På andra sidan hade vi turen att få uppleva närkontakt med tre vallabys som inte var något som helst rädda för oss. hur söta som helst. Jag ville ta med en hem, men jag fick inte för Tim. Han ska alltid vara en sån glädjedödare... ;)
Okej, så nu borde vi egentligen ha valt att gå hem, för vid det här laget hade vi även klättrat både upp och ner för ett mindre berg för att titta på utsikten från andra sidan...men varför ge upp när man kan gå lite till. Vi fortsatte för att gå och titta på ett vattenverk eller nått, vilket var en 90 minuters promand tur och retur. Visst, det skulle väl vara trevligt, vädret var underbart och vi hade inga andra planer för dagen. Och det var verkligen värt att gå resten av vandringsleden, men inte för vattenverket, eller vad det nu var, men för den coola bron vi hitttade. Eller ja, hittade och hittade, den var ju inte exakt borta, men ni förstår nog vad jag menar.
Bron var typ som en hängbro, fast inte riktigt och jag vet inte vad de kallas på svenska (så går det efter ett halvår utomlands...). Tur nog finns det kort, så ni kan ju se själva vad det var för en slags bro. Roligt var det i alla fall att gå över, för den gungade lite.
Vid det här laget var klockan redan efter tre och vi var trötta efter flera timmar av vandring i den kuperade Tasmanska terrängen. Tim föreslog att vi skulle ta en annan väg hem, dvs bilvägen. På så sätt, om vi inte hann hem innan det blev mörkt så skulle vi inte vara fast ute i vildmarken med vallabys som vårt enda sällskap. vi insåg snart att det skulle ta oss cirka två timmar att gå hem bilvägen och kom ihåg att vi var inte bara trötta från att ha gått i flera timmar, utan även från att ha vaknat strax efter fem på morgonen. Så, när vi väl gav upp och ringde en taxi från en rondell där vi hade gatunamn att ge taxichauffören, ja då var vi beredda att stå för vårt val att inte gå hela vägen hem. Tack och lov för det!
Dag två i Launceston hade vi egentligen tänkt spendera morgonen i grannstaden, men när väckarklockan ringde runt åttatiden, ja då var två trötta vandrare inte riktigt redo att gå upp. När vi väl steg upp strax efter elva, ja då var det för sent att lämna Launceston, så vi valde att utforska den lilla pitoreska staden istället, något som tog cirka en timme.
Först ut på vår lista var att titta på Launcestons apor. Dessa apor är en present från deras systerstad i Japan, eller något sådant, och de bor i ett hägn i ett hörn av parken. Kanske inte något som lockar många turister, men de lokala barnen kommer alltid att förknippa apor med deras barndomsbesök i parken, alla har inte den turen!
Näst på vår lista var en fontän i barockstil och den var fin, men kanske inte heller något som man blir jätte fascinerad över. Sist på vår lista var the Old Umbrella Shop, som jag var väldigt exalterad över att besöka, för bara namnet lät fascinerande.
The Old Umbrella Shop, kulturmärkt och allt, hade både gamla och nya paraplyn på display, men det var ändå något av en besvikelse. Tim tyckte det var ett skämt, men jag måste säga att det ändå var ganska gulligt. På den gamla goda tiden så kan jag riktigt se hur händigt det måste ha varit med en speciell paraplyaffär och även om det fortfarande regnar så är det fler som slagit sig in i paraplybranchen, så affären går kanske inte lika mycket på plus längre...
Efter besöket i paraplyaffären gick vi till biblioteket och använde deras gratis internet i en timme innan vi återvände till vårt hostel och spelade UNO i vårt iskalla rum samt packade ihop vår enorma röra för att fortsätta vår resa nästa dag.
Som slutsats går det väl bara att säga att Launceston kanske inte var den coolaste plats jag varit på i världen, men det hade helt klart sin charm och jag har många roliga minnen därifrån. Två dagar var dock tillräckligt med tid att utforska staden, så det var inte särskilt vemodigt att fortsätta mot vårt sista stopp på vår gemensamma resa: Hobart.
~ Katarina
Dagen började 05.20 då vårt plan hade avgångstid 08.25 eller nått sånt. Kanske inte den tid då man helst av allt vill gå upp (och normalt brukar Tim inte ens ha gått och lagt sig vid den tiden...) Hursomhelst, vi tog oss till flygplatsen i god tid, tog oss genom säkerhetskontrollen och åt lite frukost. Jag lyckades nästan somna sittandes medan vi väntade på att gå ombord planet...turligt nog fick jag sova hela den 45 minuter långa flygresan till Launceston, vilket var vårt första stopp i Tasmanien.
När vi lämnade planet så var det en underbar kyla som välkomnade oss. Inte den frysande vinden som följt efter oss i Melbourne, utan en torr, ordentlig kyla. Att förklara varför det kallare vädret kändes varmare än det i Melbourne för en australiensare som vid den punkten på vår resa ännu inte sett snö var inte det lättaste. Tror fortfarande han inte riktigt förstår det...
I säkerhetskontrollen markerade den urgulliga beageln som jobbade som frukthund för dagen min handväska. Jag hade inte haft frukt i väskan på en vecka, så jag hamnade inte i trubbel och frukthunden fick beröm för att han lyckades markera en sådan gammal lukt. Jag ville ta med mig min nya vän hem, men Tim förbjöd mig. Förstår inte varför, här på DLC har vi massor med frukt som frukthunden kan leka med om han vill!
Ja ja, hursomhelst, vårt lilla hostel i Launceston var kanske lite skumt, men vi hade ett fyrabäddarsrum för oss själva. Röran infann sig omedelbart, men men ingen skada skedd. Första dagen i Launceston begav vi oss ut på en upptäcksfärd som verkligen blev ett äventyr. Vi blev tipsade om ett vackert naturområde som vi kunde gå till (annars är Tasmanien ett ställe där det är ett måste nästan att ha en egen bil för att kunna ta sig runt, bussar och annat är ett totalt skämt...)
Cataract Gorge var verkligen ett vackert naturområde, men det som började med en kort promenad slutade med en heldagsutflykt, vilket vi kanske inte riktigt förberett oss själva på.
Okej, det var 5 grader när vi startade vår utflykt, men solen i Australien är inte att leka med, så det blev snabbt varmare än så. Fleecejacka var kanske inte bästa valet av tröja, men UGG-stövlar var nog ännu sämre val av skor, speciellt om man ska ut och vandra ett par timmar...
Mitt inne i naturområdet fanns det en pool (dock stängd pga vinter) och en enorm gräsmatta att leka på. De hade även en liten restaurant. Tåls att säga här att vi vid det här laget redan gått en 45-50 minuter lång promenad i kuperad terräng. Efter att ätit lunch tillsammans med några påfåglar och två katter så köpte vi en tur och retur biljett med världens längsta enspannade skidlift. Eller ja, det är inte en skidlift, men typ. Det var lite obehagligt till en början, men sedan vande man sig vid att sväva högt uppe i det blå. På andra sidan hade vi turen att få uppleva närkontakt med tre vallabys som inte var något som helst rädda för oss. hur söta som helst. Jag ville ta med en hem, men jag fick inte för Tim. Han ska alltid vara en sån glädjedödare... ;)
Okej, så nu borde vi egentligen ha valt att gå hem, för vid det här laget hade vi även klättrat både upp och ner för ett mindre berg för att titta på utsikten från andra sidan...men varför ge upp när man kan gå lite till. Vi fortsatte för att gå och titta på ett vattenverk eller nått, vilket var en 90 minuters promand tur och retur. Visst, det skulle väl vara trevligt, vädret var underbart och vi hade inga andra planer för dagen. Och det var verkligen värt att gå resten av vandringsleden, men inte för vattenverket, eller vad det nu var, men för den coola bron vi hitttade. Eller ja, hittade och hittade, den var ju inte exakt borta, men ni förstår nog vad jag menar.
Bron var typ som en hängbro, fast inte riktigt och jag vet inte vad de kallas på svenska (så går det efter ett halvår utomlands...). Tur nog finns det kort, så ni kan ju se själva vad det var för en slags bro. Roligt var det i alla fall att gå över, för den gungade lite.
Vid det här laget var klockan redan efter tre och vi var trötta efter flera timmar av vandring i den kuperade Tasmanska terrängen. Tim föreslog att vi skulle ta en annan väg hem, dvs bilvägen. På så sätt, om vi inte hann hem innan det blev mörkt så skulle vi inte vara fast ute i vildmarken med vallabys som vårt enda sällskap. vi insåg snart att det skulle ta oss cirka två timmar att gå hem bilvägen och kom ihåg att vi var inte bara trötta från att ha gått i flera timmar, utan även från att ha vaknat strax efter fem på morgonen. Så, när vi väl gav upp och ringde en taxi från en rondell där vi hade gatunamn att ge taxichauffören, ja då var vi beredda att stå för vårt val att inte gå hela vägen hem. Tack och lov för det!
Dag två i Launceston hade vi egentligen tänkt spendera morgonen i grannstaden, men när väckarklockan ringde runt åttatiden, ja då var två trötta vandrare inte riktigt redo att gå upp. När vi väl steg upp strax efter elva, ja då var det för sent att lämna Launceston, så vi valde att utforska den lilla pitoreska staden istället, något som tog cirka en timme.
Först ut på vår lista var att titta på Launcestons apor. Dessa apor är en present från deras systerstad i Japan, eller något sådant, och de bor i ett hägn i ett hörn av parken. Kanske inte något som lockar många turister, men de lokala barnen kommer alltid att förknippa apor med deras barndomsbesök i parken, alla har inte den turen!
Näst på vår lista var en fontän i barockstil och den var fin, men kanske inte heller något som man blir jätte fascinerad över. Sist på vår lista var the Old Umbrella Shop, som jag var väldigt exalterad över att besöka, för bara namnet lät fascinerande.
The Old Umbrella Shop, kulturmärkt och allt, hade både gamla och nya paraplyn på display, men det var ändå något av en besvikelse. Tim tyckte det var ett skämt, men jag måste säga att det ändå var ganska gulligt. På den gamla goda tiden så kan jag riktigt se hur händigt det måste ha varit med en speciell paraplyaffär och även om det fortfarande regnar så är det fler som slagit sig in i paraplybranchen, så affären går kanske inte lika mycket på plus längre...
Efter besöket i paraplyaffären gick vi till biblioteket och använde deras gratis internet i en timme innan vi återvände till vårt hostel och spelade UNO i vårt iskalla rum samt packade ihop vår enorma röra för att fortsätta vår resa nästa dag.
Som slutsats går det väl bara att säga att Launceston kanske inte var den coolaste plats jag varit på i världen, men det hade helt klart sin charm och jag har många roliga minnen därifrån. Två dagar var dock tillräckligt med tid att utforska staden, så det var inte särskilt vemodigt att fortsätta mot vårt sista stopp på vår gemensamma resa: Hobart.
~ Katarina
Great Ocean Road
En av dagarna i Melbourne hyrde vi en bil och lämnade storstaden bakom oss. Efter lite krångel med att försöka ta oss upp på motorvägen var vi äntligen på väg mot Great Ocean Road, världens längsta krigsmonument och det enda man kan köra på... Det påbörjades för att ge jobb åt de som återvände från första världskriget och tillägnades sedan de som stupade under det kriget.
Första stopp för dagen var i Geelong där vi åt frukost vid havet, vilket var mysigt. Det var också nära att vi tog en tur i sjöflygplan, eller vad dem nu kallas, men tyvärr hade vi inte tid för det. Det var dock en underbar dag med otroligt vackert väder, så det hade nog varit en cool upplevelse.
I Geelong hittade vi även nationens ullmuseum. Givetvis intresserade detta oss otroligt mycket, men tyvärr kostade det $17 att gå in, så vi valde att bara besöka deras giftshop.
Efter frukost så fortsatte vi färden upp mot vårt första riktiga Great Ocean Road-stopp; Bell's Beach. En charmig liten strand där man kan surfa om man vill...det ville inte vi. Utsikten var helt fantastisk!
Jag vid utsiktspunkten över Bell's Beach.
Därefter väntade ytterligare några stränder och en cool fyr innan vi var tvugna att göra ett lunchstopp för Tim och hans syster medan jag var tvungen att inhandla åksjukepiller...till mitt försvar är vägen väldigt krokig...
Vårt nästa mål var Australiens äldsta fyr, vilket var något av en omväg, men vad gör man inte för de utlovade sevärdheterna... När vi kom dit visade det sig dock att man utnyttjat det faktum att detta är något folk vill se, så de hade byggt en liten äventyrspark, typ, fast utan äventyr...där inträdet var typ $15, vilket vi inte tänkte betala bara för en gammal fyrs skull...så tyvärr fick vi nöja oss med att endast se den andra fyren som antagligen inte är speciell överhuvudtaget...
Väl tillbaka på rätt väg så tog vägen en liten avstickare från havet så vi körde genom djupa eukalyptusskogar för att sedan komma ut till ett landskap som var slående likt Irland i mina ögon...
Irland?!?!
Efter en snabbvisit på Irland så for vi vidare mot det som Great Ocean Road nog är mest känd för - de tolv apostlarna. Sedan de upptäcktes har de väl ändrats lite och några har fallit sönder, så jag tror inte vi såg alla tolv, men nog var det vackert, det var en sak som var säker!
Som ni ser så kan man se spåren efter några av apostlarna...turligt nog så finns i alla fall några kvar.
Efter ett ganska långt stopp vid de tolv apostlarna åkte vi vidare till en liten strand vars namn jag inte minns, men som var riktigt häftig. Svårt att beskriva, så ni får helt enkelt titta på bilderna...
Sista stopp för dagen blev the Bay of Islands, vilket helt enkelt är en vik med coola små öar likt apostlarna, fast större... Vi hann dit lagom till att solen höll på att gå ner på en sida av himmeln och månen var på väg upp på den andra sidan.
När solen väl gått ner åt vi middag på Hungry Jacks innan vi tog "motorvägen" hem. Det var en lång dag och vi körde många mil, men det var det värt, för det var otroligt vackert!!!
~ Katarina
Första stopp för dagen var i Geelong där vi åt frukost vid havet, vilket var mysigt. Det var också nära att vi tog en tur i sjöflygplan, eller vad dem nu kallas, men tyvärr hade vi inte tid för det. Det var dock en underbar dag med otroligt vackert väder, så det hade nog varit en cool upplevelse.
I Geelong hittade vi även nationens ullmuseum. Givetvis intresserade detta oss otroligt mycket, men tyvärr kostade det $17 att gå in, så vi valde att bara besöka deras giftshop.
Efter frukost så fortsatte vi färden upp mot vårt första riktiga Great Ocean Road-stopp; Bell's Beach. En charmig liten strand där man kan surfa om man vill...det ville inte vi. Utsikten var helt fantastisk!
Jag vid utsiktspunkten över Bell's Beach.
Därefter väntade ytterligare några stränder och en cool fyr innan vi var tvugna att göra ett lunchstopp för Tim och hans syster medan jag var tvungen att inhandla åksjukepiller...till mitt försvar är vägen väldigt krokig...
Vårt nästa mål var Australiens äldsta fyr, vilket var något av en omväg, men vad gör man inte för de utlovade sevärdheterna... När vi kom dit visade det sig dock att man utnyttjat det faktum att detta är något folk vill se, så de hade byggt en liten äventyrspark, typ, fast utan äventyr...där inträdet var typ $15, vilket vi inte tänkte betala bara för en gammal fyrs skull...så tyvärr fick vi nöja oss med att endast se den andra fyren som antagligen inte är speciell överhuvudtaget...
Väl tillbaka på rätt väg så tog vägen en liten avstickare från havet så vi körde genom djupa eukalyptusskogar för att sedan komma ut till ett landskap som var slående likt Irland i mina ögon...
Irland?!?!
Efter en snabbvisit på Irland så for vi vidare mot det som Great Ocean Road nog är mest känd för - de tolv apostlarna. Sedan de upptäcktes har de väl ändrats lite och några har fallit sönder, så jag tror inte vi såg alla tolv, men nog var det vackert, det var en sak som var säker!
Som ni ser så kan man se spåren efter några av apostlarna...turligt nog så finns i alla fall några kvar.
Efter ett ganska långt stopp vid de tolv apostlarna åkte vi vidare till en liten strand vars namn jag inte minns, men som var riktigt häftig. Svårt att beskriva, så ni får helt enkelt titta på bilderna...
Sista stopp för dagen blev the Bay of Islands, vilket helt enkelt är en vik med coola små öar likt apostlarna, fast större... Vi hann dit lagom till att solen höll på att gå ner på en sida av himmeln och månen var på väg upp på den andra sidan.
När solen väl gått ner åt vi middag på Hungry Jacks innan vi tog "motorvägen" hem. Det var en lång dag och vi körde många mil, men det var det värt, för det var otroligt vackert!!!
~ Katarina
Melbourne
Efter fyra dagar i Canberra anlände vi till Melbourne för en åtta dagar lång vistelse. De flesta som vi berättade för att vi skulle stanna så länge undrade hur vi skulle kunna fylla så många dagar med saker att göra, men de visade sig när vi åkte därifrån att vi av olika anledningar inte hunnit med allt vi ville se och göra...
Vårt hostel låg ett kvarter från Australiens största kasino - Crown. När vi checkade in på kvällen lyckades vi inte ens ta oss in i vårt rum...visade sig att de i receptionen hade bokat in oss i ett rum, men bokat in kortnycklarna i rummet bredvid... Det löste sig dock smidigare, även om vi hoppats fått byta rum redan där och då. Varför? Jo, för våra två rumskompisar var två killar som hade anordnat ett sådant bombnedslag i rummet att jag knappt nådde min säng pga alla saker...till och med en tandborste låg på golvet...trevligt att borsta tänderna med den...
På natten vaknade jag av att han som sov under mig fortfarande var vaken och han höll på och fiffla med sin kamera, vilken plingade till då och då. Till sist bad jag, vänligt men bestämt, att han skulle sluta...hans svar var:
"Men jag kollar bara på mina kort..."
"Jag bryr mig inte, jag vill sova", blev mitt svar. Till sist så slutade han och jag kunde somna om. Nästa morgon, medan Tim fortfarande sov, gick jag till receptionen och fixade så vi fick byta rum. (Första gången på ett hostel som jag gjort det...)
Våra nya rumskompisar var två holländska killar som var jätte snälla, tysta och beskedliga. det var som om vi vunnit på lotto, så glada var vi över våra nya rumskompisar!
Crown Casino - vi var nära att vinna 500 dollar, men gick därifrån utan någon ny vinst. Dock ett betydligt större ställe än kasinot i Sydney, så det var roligt att se. Påminde om MGM i Las Vegas.
Mitt i stan, vid den otroligt charmiga järnvägsstationen Flinders Station, så ligger Federation Square, som det sägs att man antingen hatar eller älskar. Enligt min uppfattning såg det ut som om de hade byggt kamoflerade baracker. Det enda coola med det stället var deras enorma storbilds-TV där vi första kvällen såg lite från en Wimbeldonmatch, men där vi även tittade på en gammal konsert med Michael Jackson.
Stora bilden är jag på Federation Square, sedan har ni Flinders Station och sist men inte minst, Lleyton Hewitt (om jag inte minns fel...)
För att se staden från ovan begav vi oss upp i Melbournes högsta byggnad - Eureka Tower. Från 88:e våningen har man en otrolig utsikt och kunde se så långt som till havet. Därifrån kunde vi även se hur vi skulle gå för att ta oss till Shrine of Rememberance, vilket var vårt nästa stopp.
Shrine of Rememberance är Melbournes minnesplats för de som stupade i första världskriget och alla krig därefter.
Trots att vädret inte var det bästa, med regn till och från, så begav vi oss ändå ut på en liten flodkryssning för att se Melbourne från Yarra River. kan föreställa mig att detta är underbart att göra på sommaren, men det var roligt även på vintern. Efteråt gick vi till akvariumet och värmde oss. Där hade de en utställning om Antarktis med pingviner importerade just för detta tillfälle. De var så söta! Vi såg även coola fiskar, hajar och stingrockor bland annat...
En av dagarna besökte vi Melbourne Gaol där vi satt igenom Ned Kellys rättegång där turister spelade olika roller...var inte alls så kul som de låter. Därefter gick vi runt och kikade i de gamla fängelsecellerna innan vi själva blev behandlade som fångar. Vi blev tilldelade olika personer som begått olika brott, blev inlåsta i en cell och fick se rastgårdarna. Detta var en betydligt roligare upplevelse än rättegången...
Sista dagen hann vi även med att besöka Melbournes Parliament House som byggdes under guldruschen. Det är nog en av de vackraste byggnader jag varit in i. Jag bryr mig kanske inte om politik, men det var värt att lära sig något nytt om det bara för att få gå in i alla rum och kolla runt.
Melbourne är en stad som gör sig bäst på kvällen då det finns ofantligt mycket att göra. Vi hann med att gå på Circus Oz, som var en modern circus utan djur, men med häftiga akrobater och en hel del roliga grejer som lockade till skratt.
En annan kväll var vi på ståuppkomedi och när de skämtade om Sverige och motorsågar (koplicerat skämt som inte går att återberättas bra nog här..) så skrattade jag så jag grät. Tre riktigt roliga killar var det som intog scenen och det var väl värt pengarna. Dock nära att vi missade det, men vi hade turen på vår sida och fick sistaminutenbiljetter!
Sista kvällen tänkte vi att vi skulle gå på musikal. Jag ville helst se Wicked, men det var alldeles för dyrt, så vi fick biljetter för halva priset till Avenue Q, en musikal med dockor som påminde om muppar och riktiga människor i samspel. På sätt och vis var den väl ganska mysig och jag gillade väl halva ungefär, medan Tim hatade den rakt igenom. Så kan det gå...
Sist men inte minst så är det väl dags att berätta om Melbournes försök att bygga något som var coolare än Sydneys operahus...vilket de inte lyckades med enligt min mening. Vad de byggde var vad de kallar en ballerina eller något sådant...vad vi såg var en fiskmåsfot... Intressant att höra vad ni tycker det ser ut som...
Det tåls att säga att den ser ganska cool ut när det mörkt och den är upplyst i varierande färger...men inte är den coolare än operahuset, det är ju en sak som är säker!!!
Ja, det finns massor med saker att berätta om från våra åtta dagar i Melbourne, men allt får tyvärr inte plats här...
Nästa stopp var Great Ocean Road som vi utforskade under en av dagarna i melbourne, men det är så speciellt i sig att det får ett eget blogginlägg så småningom...
~ Katarina
Vårt hostel låg ett kvarter från Australiens största kasino - Crown. När vi checkade in på kvällen lyckades vi inte ens ta oss in i vårt rum...visade sig att de i receptionen hade bokat in oss i ett rum, men bokat in kortnycklarna i rummet bredvid... Det löste sig dock smidigare, även om vi hoppats fått byta rum redan där och då. Varför? Jo, för våra två rumskompisar var två killar som hade anordnat ett sådant bombnedslag i rummet att jag knappt nådde min säng pga alla saker...till och med en tandborste låg på golvet...trevligt att borsta tänderna med den...
På natten vaknade jag av att han som sov under mig fortfarande var vaken och han höll på och fiffla med sin kamera, vilken plingade till då och då. Till sist bad jag, vänligt men bestämt, att han skulle sluta...hans svar var:
"Men jag kollar bara på mina kort..."
"Jag bryr mig inte, jag vill sova", blev mitt svar. Till sist så slutade han och jag kunde somna om. Nästa morgon, medan Tim fortfarande sov, gick jag till receptionen och fixade så vi fick byta rum. (Första gången på ett hostel som jag gjort det...)
Våra nya rumskompisar var två holländska killar som var jätte snälla, tysta och beskedliga. det var som om vi vunnit på lotto, så glada var vi över våra nya rumskompisar!
Crown Casino - vi var nära att vinna 500 dollar, men gick därifrån utan någon ny vinst. Dock ett betydligt större ställe än kasinot i Sydney, så det var roligt att se. Påminde om MGM i Las Vegas.
Mitt i stan, vid den otroligt charmiga järnvägsstationen Flinders Station, så ligger Federation Square, som det sägs att man antingen hatar eller älskar. Enligt min uppfattning såg det ut som om de hade byggt kamoflerade baracker. Det enda coola med det stället var deras enorma storbilds-TV där vi första kvällen såg lite från en Wimbeldonmatch, men där vi även tittade på en gammal konsert med Michael Jackson.
Stora bilden är jag på Federation Square, sedan har ni Flinders Station och sist men inte minst, Lleyton Hewitt (om jag inte minns fel...)
För att se staden från ovan begav vi oss upp i Melbournes högsta byggnad - Eureka Tower. Från 88:e våningen har man en otrolig utsikt och kunde se så långt som till havet. Därifrån kunde vi även se hur vi skulle gå för att ta oss till Shrine of Rememberance, vilket var vårt nästa stopp.
Shrine of Rememberance är Melbournes minnesplats för de som stupade i första världskriget och alla krig därefter.
Trots att vädret inte var det bästa, med regn till och från, så begav vi oss ändå ut på en liten flodkryssning för att se Melbourne från Yarra River. kan föreställa mig att detta är underbart att göra på sommaren, men det var roligt även på vintern. Efteråt gick vi till akvariumet och värmde oss. Där hade de en utställning om Antarktis med pingviner importerade just för detta tillfälle. De var så söta! Vi såg även coola fiskar, hajar och stingrockor bland annat...
En av dagarna besökte vi Melbourne Gaol där vi satt igenom Ned Kellys rättegång där turister spelade olika roller...var inte alls så kul som de låter. Därefter gick vi runt och kikade i de gamla fängelsecellerna innan vi själva blev behandlade som fångar. Vi blev tilldelade olika personer som begått olika brott, blev inlåsta i en cell och fick se rastgårdarna. Detta var en betydligt roligare upplevelse än rättegången...
Sista dagen hann vi även med att besöka Melbournes Parliament House som byggdes under guldruschen. Det är nog en av de vackraste byggnader jag varit in i. Jag bryr mig kanske inte om politik, men det var värt att lära sig något nytt om det bara för att få gå in i alla rum och kolla runt.
Melbourne är en stad som gör sig bäst på kvällen då det finns ofantligt mycket att göra. Vi hann med att gå på Circus Oz, som var en modern circus utan djur, men med häftiga akrobater och en hel del roliga grejer som lockade till skratt.
En annan kväll var vi på ståuppkomedi och när de skämtade om Sverige och motorsågar (koplicerat skämt som inte går att återberättas bra nog här..) så skrattade jag så jag grät. Tre riktigt roliga killar var det som intog scenen och det var väl värt pengarna. Dock nära att vi missade det, men vi hade turen på vår sida och fick sistaminutenbiljetter!
Sista kvällen tänkte vi att vi skulle gå på musikal. Jag ville helst se Wicked, men det var alldeles för dyrt, så vi fick biljetter för halva priset till Avenue Q, en musikal med dockor som påminde om muppar och riktiga människor i samspel. På sätt och vis var den väl ganska mysig och jag gillade väl halva ungefär, medan Tim hatade den rakt igenom. Så kan det gå...
Sist men inte minst så är det väl dags att berätta om Melbournes försök att bygga något som var coolare än Sydneys operahus...vilket de inte lyckades med enligt min mening. Vad de byggde var vad de kallar en ballerina eller något sådant...vad vi såg var en fiskmåsfot... Intressant att höra vad ni tycker det ser ut som...
Det tåls att säga att den ser ganska cool ut när det mörkt och den är upplyst i varierande färger...men inte är den coolare än operahuset, det är ju en sak som är säker!!!
Ja, det finns massor med saker att berätta om från våra åtta dagar i Melbourne, men allt får tyvärr inte plats här...
Nästa stopp var Great Ocean Road som vi utforskade under en av dagarna i melbourne, men det är så speciellt i sig att det får ett eget blogginlägg så småningom...
~ Katarina
Äventyret börjar - Canberra!
Adventure Month har kommit till sitt slut och som lovat kommer jag här på bloggen berätta om mina äventyr, eller i alla fall några av dem. Lika bra att börja från början...vårt första stopp var Canberra, Australiens huvudstad. Första dagen gick vi så mycket att vi had ont överallt när vi väl kom tillbaka till hostellet på kvällen. Under dagen hade vi gått längs Lake Burley Griffin (en flod som blev en sjö och är döpt efter stadens arkitekt) och sett the National Carillon, vilket är ett klocktorn med 52 klockor i som spelar en liten snutt var femtonde minut. Tim tyckte detta var en skam till en annars välplanerad stad, så det betydde att jag var tvungen att tycka om den ännu mer...
Är det inte en skönhet?
Efter att ha gått hela vägen till Aspen Island gick vi tillbaka halva vägen för att gå upp längs Anzac Parade mot Anzac Memorial. Anzac står för Australian and New Zealand Army Corps och är en minnesplats för de som stupade i första världskriget, men för att sedan även minnas de som dog i andra världskriget och alla krig som Australien och Nya Zeeland stridit i sedan dess.
I varje stad, ja nästan vilken liten ort i Australien, har en Anzac Memorial, men den i Canberra är den ståtligaste och rymmer även ett stort museum där man kan lära sig massor med nyttiga saker om speciellt Australiens medverkan i olika krig, men speciellt världskrigen.
Minnesvägg för de som stupade i första världskriget.
Andra dagen gick i politikens tecken med besök av både Old Parliament House och Parliament House. Innan dess hann vi dock med att gå till Questacon för att ge näring till vårt barnasinne med att utföra olika experiment och annat. (Lite grann som TomTit, fast inte lika coolt...) Bland annat så var vi in i ett "hus" där vi fick uppleva en jordbävning. Coolast var nog ändå när huset reparerade sig själv efter själva jordbävningen... Sedan fanns det även en grej där man skulle hålla in en knapp och försöka komma så nära 15 sekunder som möjligt utan att kolla på en klocka. På mitt första försök, genom att använda mig av 'ettusenett, ettusen två'-metoden, fick jag 15,018 - vilket var ett nytt rekord!!! Tim försökte flera gånger att slå det, men mitt rekord höll =)
Efter lite lektid gick vi vidare till High Court. Där berättade de en massa om vad de gör och sånt, men det är inte viktigt nog att gå in på här (läs: jag minns inte exakt vad som sas så här fem veckor senare...)
Old Parliament House stod näst på tur. Där gick vi en guidad tur som inte var särskilt lyckad, vilket kunde märkas på att gruppen minskade från ungefär femton pers till fyra lagom till att turen var slut. Mitt intresse för politik är inte särskilt stort, men det var en fin byggnad. Dock var det nära att jag somnade på stående fot...hade nog gjort det om det inte var så att mina fötter gjorde så förbaskat ont.
Det nya Parliament House var dock betydligt intressantare...även för någon sominte gillar politik lika mycket som Tim gör. Där hade vi även en betydligt bättre guide, med betydligt vettigare saker att säga. Parliament House är dessutom det enda parlamentshuset i världen som har en gräsmatta på taket...en gräsmatta som är där för alla att använda. Vi passade på att äta lunch där en av dagarna samt vilade lite på gräset, vilket var en annorlunda upplevelse.
Sista dagen i Canberra begav vi oss ut till the Mint där de tillverkar pengar. På grund av att de höll på att bygga om så var största delen av observatoriumdäcket avstängt, men vi fick i alla fall tillverka våra egna en dollar mynt. För bara tre dollar kunde man trycka på en knapp så fick man se medan ens mynt tillverkades. En bra deal...i alla fall för Joakim von Anka...
Efter några äventyrsfyllda dagar i Australiens huvudstad var det så dags att dra vidare...mot Melbourne...
~ Katarina
Är det inte en skönhet?
Efter att ha gått hela vägen till Aspen Island gick vi tillbaka halva vägen för att gå upp längs Anzac Parade mot Anzac Memorial. Anzac står för Australian and New Zealand Army Corps och är en minnesplats för de som stupade i första världskriget, men för att sedan även minnas de som dog i andra världskriget och alla krig som Australien och Nya Zeeland stridit i sedan dess.
I varje stad, ja nästan vilken liten ort i Australien, har en Anzac Memorial, men den i Canberra är den ståtligaste och rymmer även ett stort museum där man kan lära sig massor med nyttiga saker om speciellt Australiens medverkan i olika krig, men speciellt världskrigen.
Minnesvägg för de som stupade i första världskriget.
Andra dagen gick i politikens tecken med besök av både Old Parliament House och Parliament House. Innan dess hann vi dock med att gå till Questacon för att ge näring till vårt barnasinne med att utföra olika experiment och annat. (Lite grann som TomTit, fast inte lika coolt...) Bland annat så var vi in i ett "hus" där vi fick uppleva en jordbävning. Coolast var nog ändå när huset reparerade sig själv efter själva jordbävningen... Sedan fanns det även en grej där man skulle hålla in en knapp och försöka komma så nära 15 sekunder som möjligt utan att kolla på en klocka. På mitt första försök, genom att använda mig av 'ettusenett, ettusen två'-metoden, fick jag 15,018 - vilket var ett nytt rekord!!! Tim försökte flera gånger att slå det, men mitt rekord höll =)
Efter lite lektid gick vi vidare till High Court. Där berättade de en massa om vad de gör och sånt, men det är inte viktigt nog att gå in på här (läs: jag minns inte exakt vad som sas så här fem veckor senare...)
Old Parliament House stod näst på tur. Där gick vi en guidad tur som inte var särskilt lyckad, vilket kunde märkas på att gruppen minskade från ungefär femton pers till fyra lagom till att turen var slut. Mitt intresse för politik är inte särskilt stort, men det var en fin byggnad. Dock var det nära att jag somnade på stående fot...hade nog gjort det om det inte var så att mina fötter gjorde så förbaskat ont.
Det nya Parliament House var dock betydligt intressantare...även för någon sominte gillar politik lika mycket som Tim gör. Där hade vi även en betydligt bättre guide, med betydligt vettigare saker att säga. Parliament House är dessutom det enda parlamentshuset i världen som har en gräsmatta på taket...en gräsmatta som är där för alla att använda. Vi passade på att äta lunch där en av dagarna samt vilade lite på gräset, vilket var en annorlunda upplevelse.
Sista dagen i Canberra begav vi oss ut till the Mint där de tillverkar pengar. På grund av att de höll på att bygga om så var största delen av observatoriumdäcket avstängt, men vi fick i alla fall tillverka våra egna en dollar mynt. För bara tre dollar kunde man trycka på en knapp så fick man se medan ens mynt tillverkades. En bra deal...i alla fall för Joakim von Anka...
Efter några äventyrsfyllda dagar i Australiens huvudstad var det så dags att dra vidare...mot Melbourne...
~ Katarina
