Hobart
Lördagen den 11 juli lämnade vi ett regnigt Launceston bakom oss och tog dagens enda buss ner till Hobart, Tasmaniens huvudstad. Vårt hostel låg ganska centralt och när vi checkade in hade vi ett 6-bäddarsrum för oss själva...men det dröjde inte länge förrän vi fick rumskompisar, så det var en kortlivad glädje.
Salamanca Market blev vårt första mål i Hobart. Det är en marknad som hålls i hamnen varje lördag och det sålde allt från toffee till gosedjur föreställande tasmanska djävular. Där åt vi lunch och tittade runt en stund innan vi bestämde oss för att åka upp till toppen av Mt. Wellington, där vi hoppades få se snö!
Jag på Salamanca Market
Jag var överlycklig att se snö igen efter ett par månader i varma Australien. Tim hade aldrig sett snö förut, så för honom var det en unik upplevelse. Trtos att han aldrig kastat snöboll förut var han otroligt pricksäker, så snöbollskastning förbjöds ganska fort...
Andra dagen i Hobart valde vi att åka med en guidad tur till Port Arthur. Port Arthur var i Australiens barndom straffkolonin dit du skickades om du åkte fast för ännu ett brott. De behövde inga murar eller staket för att hålla fångarna kvar i området, utan naturen hjälpte dem med det. Havsbukten som Port Arthur ligger alldels intill har iskallt vatten året runt och terrängen är så tätbevuxen att det är lätt att gå vilse. Den enda bron som tog folk från området och mot Hobart bevakades dygnet runt av vakter och strategiskt utplacerade vakthundar. Ingen lyckades fly därifrån, men den som var närmast friheten var en man som klädde ut sig i ett känguruskinn och försökte hoppa till frihet. Vakterna föll för det, men eftersom det inte fanns mycket mat på den tiden tänkte en av vakterna skjuta kängurun...då gav fången upp, för dö var han inte beredd att göra.
Port Arthur är också platsen där det största vansinnesdådet i Australiens historia ägde rum i slutet på 90-talet. Över 30 människor sköts ihjäl av en man som idag sonar för sina brott i fängelse. Detta dåd ledde till att vapenlagarna skärptes rejällt, så något gott kom i alla fall ur den tragiska händelsen.
Förutom att gå runt bland ruinerna i Port Arthur så gjorde vi en liten tur ut till Isle of the Dead, en liten ö där folk begravdes under en längre tid. En otroligt excentrisk kvinna guidade oss bland gravstenarna och berättade om olika fångars öden. Det var en mycket intressant och lärorik dag.
Tredje dagen i Hobart var det dags för min födelsedag!!! 25 år gammal var man helt plötsligt, men Australien är ett tacksamt land, för här tror folk jämt och ständigt att jag är 18 eller yngre, så lika bra att njuta innan man åker hem till Sverige, för det lär inte funka där.
Dagen började när de andra i vårt rum gett sig ut på äventyr och jag kunde öppna mina paket ifred. Av Tim fick jag en pin med Australiens och Sveriges flagga (som jag önskat mig när vi var i Canberra), en glaskub med Sydney inristat inuti...svårt att beskriva...och post-its. Varför fick jag post-its undrar ni säkert?! Jo, för Tim brukar jämt använda mina post-its när han är i mitt rum, eller bara riva sönder dem för att han vet att jag blir arg då. Så nu har jag post-its som kommer räcka fram tills dess att jag far hem.
Dagen spenderade vi med att gå till Hobarts kasino, men vi hade ingen riktigt tur. På vägen hem stannade vi på McDonalds där vi kunde koppla upp oss på gratis internet så jag kunde läsa mina grattishälsningar hemifrån. Därefter stannade vi på Coles och köpte en födelsedagstårta innan vi gick tillbaka till hostelet. På kvällen åt vi middag på en båt, så vi fick både mat och en tur runt Hobarts hamn och därefter återvände vi till hostellet och åt födelsedagstårta. Tim till och med sjöng Happy Birthday för mig!
Tårtan var riktigt god, även fall det inte var en hembakad jordgubbstårta, men man kan inte få allt här i världen. Det var i alla fall en bra födelsedag trots att jag var så långt hemifrån.
Vår sista dag i Hobart gjorde vi en guidad tur av stan, men den var kanske inte så intressant som vi hoppats. Vädret var dock underbart, så vi bestämde oss för att åka upp på Mt. Wellington igen för att denna gång förhoppningsvis se stan från toppen. Turen var på vår sida, dimman drev fram och tillbaka, men vi hann ta några coola kort med stan i bakgrunden. Och så fick vi se snö en gång till!!!
Efter två och en halv vecka på resande fot tillsammans var det dags för mig och Tim att gå skilda vägar. Tim återvände hem till Newcastle medan jag fortsatte vidare till Adelaide och Alice Springs. Fortsättning följer helt enkelt...
~ Katarina
Salamanca Market blev vårt första mål i Hobart. Det är en marknad som hålls i hamnen varje lördag och det sålde allt från toffee till gosedjur föreställande tasmanska djävular. Där åt vi lunch och tittade runt en stund innan vi bestämde oss för att åka upp till toppen av Mt. Wellington, där vi hoppades få se snö!
Jag på Salamanca MarketJag var överlycklig att se snö igen efter ett par månader i varma Australien. Tim hade aldrig sett snö förut, så för honom var det en unik upplevelse. Trtos att han aldrig kastat snöboll förut var han otroligt pricksäker, så snöbollskastning förbjöds ganska fort...
Andra dagen i Hobart valde vi att åka med en guidad tur till Port Arthur. Port Arthur var i Australiens barndom straffkolonin dit du skickades om du åkte fast för ännu ett brott. De behövde inga murar eller staket för att hålla fångarna kvar i området, utan naturen hjälpte dem med det. Havsbukten som Port Arthur ligger alldels intill har iskallt vatten året runt och terrängen är så tätbevuxen att det är lätt att gå vilse. Den enda bron som tog folk från området och mot Hobart bevakades dygnet runt av vakter och strategiskt utplacerade vakthundar. Ingen lyckades fly därifrån, men den som var närmast friheten var en man som klädde ut sig i ett känguruskinn och försökte hoppa till frihet. Vakterna föll för det, men eftersom det inte fanns mycket mat på den tiden tänkte en av vakterna skjuta kängurun...då gav fången upp, för dö var han inte beredd att göra.
Port Arthur är också platsen där det största vansinnesdådet i Australiens historia ägde rum i slutet på 90-talet. Över 30 människor sköts ihjäl av en man som idag sonar för sina brott i fängelse. Detta dåd ledde till att vapenlagarna skärptes rejällt, så något gott kom i alla fall ur den tragiska händelsen.
Förutom att gå runt bland ruinerna i Port Arthur så gjorde vi en liten tur ut till Isle of the Dead, en liten ö där folk begravdes under en längre tid. En otroligt excentrisk kvinna guidade oss bland gravstenarna och berättade om olika fångars öden. Det var en mycket intressant och lärorik dag.
Tredje dagen i Hobart var det dags för min födelsedag!!! 25 år gammal var man helt plötsligt, men Australien är ett tacksamt land, för här tror folk jämt och ständigt att jag är 18 eller yngre, så lika bra att njuta innan man åker hem till Sverige, för det lär inte funka där.
Dagen började när de andra i vårt rum gett sig ut på äventyr och jag kunde öppna mina paket ifred. Av Tim fick jag en pin med Australiens och Sveriges flagga (som jag önskat mig när vi var i Canberra), en glaskub med Sydney inristat inuti...svårt att beskriva...och post-its. Varför fick jag post-its undrar ni säkert?! Jo, för Tim brukar jämt använda mina post-its när han är i mitt rum, eller bara riva sönder dem för att han vet att jag blir arg då. Så nu har jag post-its som kommer räcka fram tills dess att jag far hem.
Dagen spenderade vi med att gå till Hobarts kasino, men vi hade ingen riktigt tur. På vägen hem stannade vi på McDonalds där vi kunde koppla upp oss på gratis internet så jag kunde läsa mina grattishälsningar hemifrån. Därefter stannade vi på Coles och köpte en födelsedagstårta innan vi gick tillbaka till hostelet. På kvällen åt vi middag på en båt, så vi fick både mat och en tur runt Hobarts hamn och därefter återvände vi till hostellet och åt födelsedagstårta. Tim till och med sjöng Happy Birthday för mig!
Tårtan var riktigt god, även fall det inte var en hembakad jordgubbstårta, men man kan inte få allt här i världen. Det var i alla fall en bra födelsedag trots att jag var så långt hemifrån.
Vår sista dag i Hobart gjorde vi en guidad tur av stan, men den var kanske inte så intressant som vi hoppats. Vädret var dock underbart, så vi bestämde oss för att åka upp på Mt. Wellington igen för att denna gång förhoppningsvis se stan från toppen. Turen var på vår sida, dimman drev fram och tillbaka, men vi hann ta några coola kort med stan i bakgrunden. Och så fick vi se snö en gång till!!!
Efter två och en halv vecka på resande fot tillsammans var det dags för mig och Tim att gå skilda vägar. Tim återvände hem till Newcastle medan jag fortsatte vidare till Adelaide och Alice Springs. Fortsättning följer helt enkelt...
~ Katarina
Kommentarer
Trackback
