Launceston, Tasmania
Efter åtta underbara, men hektiska dagar, i Melbourne, var det dags att lämna storstaden bakom oss för Tasmanien, eller Van Diemens land som det hette från början. Det namnet valde man dock att skrota då man ville göra den lilla ön mer lockande för turister samt sudda ut sitt förflutna som den plats dit de värsta av de värsta fångarna hamnade under den period då Australien inte var något annat än ett jätte stort, flytande fängelse.
Dagen började 05.20 då vårt plan hade avgångstid 08.25 eller nått sånt. Kanske inte den tid då man helst av allt vill gå upp (och normalt brukar Tim inte ens ha gått och lagt sig vid den tiden...) Hursomhelst, vi tog oss till flygplatsen i god tid, tog oss genom säkerhetskontrollen och åt lite frukost. Jag lyckades nästan somna sittandes medan vi väntade på att gå ombord planet...turligt nog fick jag sova hela den 45 minuter långa flygresan till Launceston, vilket var vårt första stopp i Tasmanien.
När vi lämnade planet så var det en underbar kyla som välkomnade oss. Inte den frysande vinden som följt efter oss i Melbourne, utan en torr, ordentlig kyla. Att förklara varför det kallare vädret kändes varmare än det i Melbourne för en australiensare som vid den punkten på vår resa ännu inte sett snö var inte det lättaste. Tror fortfarande han inte riktigt förstår det...
I säkerhetskontrollen markerade den urgulliga beageln som jobbade som frukthund för dagen min handväska. Jag hade inte haft frukt i väskan på en vecka, så jag hamnade inte i trubbel och frukthunden fick beröm för att han lyckades markera en sådan gammal lukt. Jag ville ta med mig min nya vän hem, men Tim förbjöd mig. Förstår inte varför, här på DLC har vi massor med frukt som frukthunden kan leka med om han vill!
Ja ja, hursomhelst, vårt lilla hostel i Launceston var kanske lite skumt, men vi hade ett fyrabäddarsrum för oss själva. Röran infann sig omedelbart, men men ingen skada skedd. Första dagen i Launceston begav vi oss ut på en upptäcksfärd som verkligen blev ett äventyr. Vi blev tipsade om ett vackert naturområde som vi kunde gå till (annars är Tasmanien ett ställe där det är ett måste nästan att ha en egen bil för att kunna ta sig runt, bussar och annat är ett totalt skämt...)
Cataract Gorge var verkligen ett vackert naturområde, men det som började med en kort promenad slutade med en heldagsutflykt, vilket vi kanske inte riktigt förberett oss själva på.
Okej, det var 5 grader när vi startade vår utflykt, men solen i Australien är inte att leka med, så det blev snabbt varmare än så. Fleecejacka var kanske inte bästa valet av tröja, men UGG-stövlar var nog ännu sämre val av skor, speciellt om man ska ut och vandra ett par timmar...
Mitt inne i naturområdet fanns det en pool (dock stängd pga vinter) och en enorm gräsmatta att leka på. De hade även en liten restaurant. Tåls att säga här att vi vid det här laget redan gått en 45-50 minuter lång promenad i kuperad terräng. Efter att ätit lunch tillsammans med några påfåglar och två katter så köpte vi en tur och retur biljett med världens längsta enspannade skidlift. Eller ja, det är inte en skidlift, men typ. Det var lite obehagligt till en början, men sedan vande man sig vid att sväva högt uppe i det blå. På andra sidan hade vi turen att få uppleva närkontakt med tre vallabys som inte var något som helst rädda för oss. hur söta som helst. Jag ville ta med en hem, men jag fick inte för Tim. Han ska alltid vara en sån glädjedödare... ;)
Okej, så nu borde vi egentligen ha valt att gå hem, för vid det här laget hade vi även klättrat både upp och ner för ett mindre berg för att titta på utsikten från andra sidan...men varför ge upp när man kan gå lite till. Vi fortsatte för att gå och titta på ett vattenverk eller nått, vilket var en 90 minuters promand tur och retur. Visst, det skulle väl vara trevligt, vädret var underbart och vi hade inga andra planer för dagen. Och det var verkligen värt att gå resten av vandringsleden, men inte för vattenverket, eller vad det nu var, men för den coola bron vi hitttade. Eller ja, hittade och hittade, den var ju inte exakt borta, men ni förstår nog vad jag menar.
Bron var typ som en hängbro, fast inte riktigt och jag vet inte vad de kallas på svenska (så går det efter ett halvår utomlands...). Tur nog finns det kort, så ni kan ju se själva vad det var för en slags bro. Roligt var det i alla fall att gå över, för den gungade lite.
Vid det här laget var klockan redan efter tre och vi var trötta efter flera timmar av vandring i den kuperade Tasmanska terrängen. Tim föreslog att vi skulle ta en annan väg hem, dvs bilvägen. På så sätt, om vi inte hann hem innan det blev mörkt så skulle vi inte vara fast ute i vildmarken med vallabys som vårt enda sällskap. vi insåg snart att det skulle ta oss cirka två timmar att gå hem bilvägen och kom ihåg att vi var inte bara trötta från att ha gått i flera timmar, utan även från att ha vaknat strax efter fem på morgonen. Så, när vi väl gav upp och ringde en taxi från en rondell där vi hade gatunamn att ge taxichauffören, ja då var vi beredda att stå för vårt val att inte gå hela vägen hem. Tack och lov för det!
Dag två i Launceston hade vi egentligen tänkt spendera morgonen i grannstaden, men när väckarklockan ringde runt åttatiden, ja då var två trötta vandrare inte riktigt redo att gå upp. När vi väl steg upp strax efter elva, ja då var det för sent att lämna Launceston, så vi valde att utforska den lilla pitoreska staden istället, något som tog cirka en timme.
Först ut på vår lista var att titta på Launcestons apor. Dessa apor är en present från deras systerstad i Japan, eller något sådant, och de bor i ett hägn i ett hörn av parken. Kanske inte något som lockar många turister, men de lokala barnen kommer alltid att förknippa apor med deras barndomsbesök i parken, alla har inte den turen!
Näst på vår lista var en fontän i barockstil och den var fin, men kanske inte heller något som man blir jätte fascinerad över. Sist på vår lista var the Old Umbrella Shop, som jag var väldigt exalterad över att besöka, för bara namnet lät fascinerande.
The Old Umbrella Shop, kulturmärkt och allt, hade både gamla och nya paraplyn på display, men det var ändå något av en besvikelse. Tim tyckte det var ett skämt, men jag måste säga att det ändå var ganska gulligt. På den gamla goda tiden så kan jag riktigt se hur händigt det måste ha varit med en speciell paraplyaffär och även om det fortfarande regnar så är det fler som slagit sig in i paraplybranchen, så affären går kanske inte lika mycket på plus längre...
Efter besöket i paraplyaffären gick vi till biblioteket och använde deras gratis internet i en timme innan vi återvände till vårt hostel och spelade UNO i vårt iskalla rum samt packade ihop vår enorma röra för att fortsätta vår resa nästa dag.
Som slutsats går det väl bara att säga att Launceston kanske inte var den coolaste plats jag varit på i världen, men det hade helt klart sin charm och jag har många roliga minnen därifrån. Två dagar var dock tillräckligt med tid att utforska staden, så det var inte särskilt vemodigt att fortsätta mot vårt sista stopp på vår gemensamma resa: Hobart.
~ Katarina
Dagen började 05.20 då vårt plan hade avgångstid 08.25 eller nått sånt. Kanske inte den tid då man helst av allt vill gå upp (och normalt brukar Tim inte ens ha gått och lagt sig vid den tiden...) Hursomhelst, vi tog oss till flygplatsen i god tid, tog oss genom säkerhetskontrollen och åt lite frukost. Jag lyckades nästan somna sittandes medan vi väntade på att gå ombord planet...turligt nog fick jag sova hela den 45 minuter långa flygresan till Launceston, vilket var vårt första stopp i Tasmanien.
När vi lämnade planet så var det en underbar kyla som välkomnade oss. Inte den frysande vinden som följt efter oss i Melbourne, utan en torr, ordentlig kyla. Att förklara varför det kallare vädret kändes varmare än det i Melbourne för en australiensare som vid den punkten på vår resa ännu inte sett snö var inte det lättaste. Tror fortfarande han inte riktigt förstår det...
I säkerhetskontrollen markerade den urgulliga beageln som jobbade som frukthund för dagen min handväska. Jag hade inte haft frukt i väskan på en vecka, så jag hamnade inte i trubbel och frukthunden fick beröm för att han lyckades markera en sådan gammal lukt. Jag ville ta med mig min nya vän hem, men Tim förbjöd mig. Förstår inte varför, här på DLC har vi massor med frukt som frukthunden kan leka med om han vill!
Ja ja, hursomhelst, vårt lilla hostel i Launceston var kanske lite skumt, men vi hade ett fyrabäddarsrum för oss själva. Röran infann sig omedelbart, men men ingen skada skedd. Första dagen i Launceston begav vi oss ut på en upptäcksfärd som verkligen blev ett äventyr. Vi blev tipsade om ett vackert naturområde som vi kunde gå till (annars är Tasmanien ett ställe där det är ett måste nästan att ha en egen bil för att kunna ta sig runt, bussar och annat är ett totalt skämt...)
Cataract Gorge var verkligen ett vackert naturområde, men det som började med en kort promenad slutade med en heldagsutflykt, vilket vi kanske inte riktigt förberett oss själva på.
Okej, det var 5 grader när vi startade vår utflykt, men solen i Australien är inte att leka med, så det blev snabbt varmare än så. Fleecejacka var kanske inte bästa valet av tröja, men UGG-stövlar var nog ännu sämre val av skor, speciellt om man ska ut och vandra ett par timmar...
Mitt inne i naturområdet fanns det en pool (dock stängd pga vinter) och en enorm gräsmatta att leka på. De hade även en liten restaurant. Tåls att säga här att vi vid det här laget redan gått en 45-50 minuter lång promenad i kuperad terräng. Efter att ätit lunch tillsammans med några påfåglar och två katter så köpte vi en tur och retur biljett med världens längsta enspannade skidlift. Eller ja, det är inte en skidlift, men typ. Det var lite obehagligt till en början, men sedan vande man sig vid att sväva högt uppe i det blå. På andra sidan hade vi turen att få uppleva närkontakt med tre vallabys som inte var något som helst rädda för oss. hur söta som helst. Jag ville ta med en hem, men jag fick inte för Tim. Han ska alltid vara en sån glädjedödare... ;)
Okej, så nu borde vi egentligen ha valt att gå hem, för vid det här laget hade vi även klättrat både upp och ner för ett mindre berg för att titta på utsikten från andra sidan...men varför ge upp när man kan gå lite till. Vi fortsatte för att gå och titta på ett vattenverk eller nått, vilket var en 90 minuters promand tur och retur. Visst, det skulle väl vara trevligt, vädret var underbart och vi hade inga andra planer för dagen. Och det var verkligen värt att gå resten av vandringsleden, men inte för vattenverket, eller vad det nu var, men för den coola bron vi hitttade. Eller ja, hittade och hittade, den var ju inte exakt borta, men ni förstår nog vad jag menar.
Bron var typ som en hängbro, fast inte riktigt och jag vet inte vad de kallas på svenska (så går det efter ett halvår utomlands...). Tur nog finns det kort, så ni kan ju se själva vad det var för en slags bro. Roligt var det i alla fall att gå över, för den gungade lite.
Vid det här laget var klockan redan efter tre och vi var trötta efter flera timmar av vandring i den kuperade Tasmanska terrängen. Tim föreslog att vi skulle ta en annan väg hem, dvs bilvägen. På så sätt, om vi inte hann hem innan det blev mörkt så skulle vi inte vara fast ute i vildmarken med vallabys som vårt enda sällskap. vi insåg snart att det skulle ta oss cirka två timmar att gå hem bilvägen och kom ihåg att vi var inte bara trötta från att ha gått i flera timmar, utan även från att ha vaknat strax efter fem på morgonen. Så, när vi väl gav upp och ringde en taxi från en rondell där vi hade gatunamn att ge taxichauffören, ja då var vi beredda att stå för vårt val att inte gå hela vägen hem. Tack och lov för det!
Dag två i Launceston hade vi egentligen tänkt spendera morgonen i grannstaden, men när väckarklockan ringde runt åttatiden, ja då var två trötta vandrare inte riktigt redo att gå upp. När vi väl steg upp strax efter elva, ja då var det för sent att lämna Launceston, så vi valde att utforska den lilla pitoreska staden istället, något som tog cirka en timme.
Först ut på vår lista var att titta på Launcestons apor. Dessa apor är en present från deras systerstad i Japan, eller något sådant, och de bor i ett hägn i ett hörn av parken. Kanske inte något som lockar många turister, men de lokala barnen kommer alltid att förknippa apor med deras barndomsbesök i parken, alla har inte den turen!
Näst på vår lista var en fontän i barockstil och den var fin, men kanske inte heller något som man blir jätte fascinerad över. Sist på vår lista var the Old Umbrella Shop, som jag var väldigt exalterad över att besöka, för bara namnet lät fascinerande.
The Old Umbrella Shop, kulturmärkt och allt, hade både gamla och nya paraplyn på display, men det var ändå något av en besvikelse. Tim tyckte det var ett skämt, men jag måste säga att det ändå var ganska gulligt. På den gamla goda tiden så kan jag riktigt se hur händigt det måste ha varit med en speciell paraplyaffär och även om det fortfarande regnar så är det fler som slagit sig in i paraplybranchen, så affären går kanske inte lika mycket på plus längre...
Efter besöket i paraplyaffären gick vi till biblioteket och använde deras gratis internet i en timme innan vi återvände till vårt hostel och spelade UNO i vårt iskalla rum samt packade ihop vår enorma röra för att fortsätta vår resa nästa dag.
Som slutsats går det väl bara att säga att Launceston kanske inte var den coolaste plats jag varit på i världen, men det hade helt klart sin charm och jag har många roliga minnen därifrån. Två dagar var dock tillräckligt med tid att utforska staden, så det var inte särskilt vemodigt att fortsätta mot vårt sista stopp på vår gemensamma resa: Hobart.
~ Katarina
Kommentarer
Trackback
