The End
När jag till sist kom tillbaka till Sydney efter mina 12 dagar i Nowra visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på. Slutade med att jag gick en guidad tur av Operahuset samt var ut till Manly en sista gång. Under den guidade turen lärde jag mig att endast två saker på Operahuset inte är australiensiskt. Att kakelplattorna är svenska visste jag redan, men visade sig att fönstrena var franska. Eftersom det är så stora fönster och blir så varmt så är visst de franska fönstrena bäst för de kan expandera i värmen och krympa i kylan. Lärde mig en massa annat, men om ni vill veta det får ni antingen googla efter svaren eller göra en egen guidad tur...hihi!
Hann även gå en sista promenad genom botaniska trädgården där jag nästan gick in i en spindel i ett spindelnät!
På fredagen så lyckades jag få några kompisar med mig till kasinot för en sista utekväll i Sydney innan hemresan. Jag, Kat, Matt och Harry åt middag på en kinesisk restaurant medan vi väntade på att Jess & co. skulle komma upp med bil från Nowra. Visade sig att hennes bror Jay, som har hur lockigt hår som helst, hade klippt sig, något jag inte kunde låta bli att påpeka kvällen igenom...när han förlorade sina pengar på poker så hävdade jag bestämt att det var pga att hans tur satt i håret och att han hade klippt bort den... Den enda som gick på plus den kvällen var Jess andra bror Ben som vann 75 dollar. De andra gick nog back ett par hundra dollar var!
På lördagen, när vi väl hade vaknat, så var jag och Jess till Glebe Market så jag kunde köpa presenter till Sara. Jess had ealdrig varit där, så det var mysigt. Var soligt och varmt, så skönt att komma ifrån hostellet. Var även till Woolies och köpte Tim Tams för 12 dollar. Smaskigt!
Så kom till sist dagen jag inte sett fram emot. Sov väldigt dåligt natten till söndag, då jag visste vad som väntade när jag väl steg upp. Bröt nästan ihop i köket medan jag åt frukost... Harry och Katie, två kompisar från DLC, kom och ploclade upp mig och Jess och tog oss till flygplatsen. Där väntade redan Kat och Matt. Jess bror Ben och hennes pojkvän Gando skulle också komma upp, något jag hade önskat, men det visade sig att de hade försovit sig. De skulle dock försöka hinna upp innan jag var tvungen att gå genom säkerhetskontrollen. Jag och Jess var dock säkra på att de inte skulle hinna...
Höll ihop mig själv ganska bra när jag sa hej då till Harry, Katie och Matt som alla var tvugna att åka tidigare. det var först när det var dags att säga hej då till Kat och Jess, mina bästaste vänner nere i Australien, som jag bröt ihop och började gråta. Precis då anlände Ben och Gando, som jag verkligen inte trodde skulle hinna upp, så det gjorde att det blev ännu jobbigare att ta steget mot säkerhetskontrollen. Jag sjöng en tårfylld variant av "Det lilla ljus jag har" för Jess innan jag skulle gå...
För att gå till säkerhetskontrollen var jag tvungen att gå runt ett hörn och därifrån kunde jag inte längre se mina kompisar. Det var det svåraste hörn jag någonsin var tvungen att gå runt. Gick genom säkerhetskontrollen så sent som möjligt så att Ben och Gando skulle hinna upp, vilket innebar att jag fick springa till mitt plan då de redan börjat låta folk gå ombord, men det var det värt.
Jag grät när jag sa hej då till mina kompisar, jag grät när jag fick mitt pass stämplat med en utresestämpel, jag grät när jag gick genom säkerhetskontrollen, jag grät när jag sprang till mitt plan, jag grät när jag gick ombord planet och jag grät stora delar av den nio timmar långa resan till Hong Kong. Väl där grät jag ännu en skvätt. Var vid det laget så uttorkad att jag hade ont i huvudet. Hade en sex timmar lång layover i Hong Kong som jag fördreav med att gråta och med att sova. Var så utmattad att jag somnade på bänkarna vid min gate. När jag väl fick gå ombord planet till London var det enligt min tid (Australien tid) tre på natten, och eftersom jag knappt sovit natten innan var jag hur trött som helst. detta gjorde att jag somnade nästan på en gång och missade att vi lyfte. Vaknade först när vi varit en timme i luften. Lyckades sedan sova drygt 2/3 av resan till London, så det gick förhållandevist snabbt att ta sig dit.
När vi landade i London 04.30 lokal tid var det +1 ute. Brr!!! Frös när jag gick på bussen till Terminal 5. Hade bara två timmar till det var dags att flyga till Stockholm, så det gick fort. Lyssnade på musik på den sista etappen. När jag sedan gick av planet i Stockholm var det -1 och jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Och då hade jag bara tagit mig till bagagebandet, jag hade ännu inte kommit ut från flygplatsen!
Pappa väntade på mig, så det var roligt att se ett bekant ansikte på slutet. Han hade med sig min vinterjacka och vantar. Mössa och halsduk hade jag redan satt på mig. Vi körde till Uppsala och hem till Sara. Vi trodde inte hon var hemma, men när jag öppnade dörren stod hon till min förvåning i hallen! Så himla roligt att se henne igen efter så lång tid.
Jetlaggen har varit det största problemet sedan jag kom hem. Första natten vaknade jag klockan sex på morgonen. Kikade på TV tills dess jag lyckades lura upp Sara. Hade somnat halv nio på kvällen och det var som att blåsa ut ett ljus. Andra kvällen var jag så trött efter att ha haft min första lektion samt ett möte för de som ska åka till Australien, så jag somnade än en gång halv nio. Var då vaken mellan 3 och 4 på morgonen.
Åkte hem till SKog med pappa på onsdagen så jag fick träffa mamma, Linnea, Månis och Magnus. Den kvällen ville jag gå och lägga mig redan klockan 6 på kvällen, men lyckades hålla mig vaken än en gång till halv nio. När jag skulle gå och sova märkte jag att min säng inte var bäddad och jag började nästan gråta av utmattning. Som tur var hade jag min storasyster till hjälp, så hon bäddade min säng åt mig. Vaknade sedan klockan 4 på morgonen och kunde inte somna om. Hoppas dock jag har lyckats vända det till något mer normalrytm efter att ha sovit hela natten till kl 7 idag!
Jag antar att det här betyder slutet på den här bloggen. Jag har haft ett fantastiskt år i Australien och det har slagit alla mina förväntningar. Jag har sett underbara platser, jag har lärt känna underbara människor och jag har lärt mig många nya saker och utvecklat min engelska ännu mer. Det känns tråkigt att det här kapitlet i mitt liv nu är över, men man får försöka att se positivt på framtiden och de äventyr som förhoppningsvis väntar runt hörnet. Jag har lovat mina kompisar i Australien att komma och hälsa på dem om två år när jag är klar med min utbildning. Vi får väl se vad som händer...
Det har varit ett nöje att underhålla er med mina upptåg!
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
~ Katarina
Hann även gå en sista promenad genom botaniska trädgården där jag nästan gick in i en spindel i ett spindelnät!
På fredagen så lyckades jag få några kompisar med mig till kasinot för en sista utekväll i Sydney innan hemresan. Jag, Kat, Matt och Harry åt middag på en kinesisk restaurant medan vi väntade på att Jess & co. skulle komma upp med bil från Nowra. Visade sig att hennes bror Jay, som har hur lockigt hår som helst, hade klippt sig, något jag inte kunde låta bli att påpeka kvällen igenom...när han förlorade sina pengar på poker så hävdade jag bestämt att det var pga att hans tur satt i håret och att han hade klippt bort den... Den enda som gick på plus den kvällen var Jess andra bror Ben som vann 75 dollar. De andra gick nog back ett par hundra dollar var!
På lördagen, när vi väl hade vaknat, så var jag och Jess till Glebe Market så jag kunde köpa presenter till Sara. Jess had ealdrig varit där, så det var mysigt. Var soligt och varmt, så skönt att komma ifrån hostellet. Var även till Woolies och köpte Tim Tams för 12 dollar. Smaskigt!
Så kom till sist dagen jag inte sett fram emot. Sov väldigt dåligt natten till söndag, då jag visste vad som väntade när jag väl steg upp. Bröt nästan ihop i köket medan jag åt frukost... Harry och Katie, två kompisar från DLC, kom och ploclade upp mig och Jess och tog oss till flygplatsen. Där väntade redan Kat och Matt. Jess bror Ben och hennes pojkvän Gando skulle också komma upp, något jag hade önskat, men det visade sig att de hade försovit sig. De skulle dock försöka hinna upp innan jag var tvungen att gå genom säkerhetskontrollen. Jag och Jess var dock säkra på att de inte skulle hinna...
Höll ihop mig själv ganska bra när jag sa hej då till Harry, Katie och Matt som alla var tvugna att åka tidigare. det var först när det var dags att säga hej då till Kat och Jess, mina bästaste vänner nere i Australien, som jag bröt ihop och började gråta. Precis då anlände Ben och Gando, som jag verkligen inte trodde skulle hinna upp, så det gjorde att det blev ännu jobbigare att ta steget mot säkerhetskontrollen. Jag sjöng en tårfylld variant av "Det lilla ljus jag har" för Jess innan jag skulle gå...
För att gå till säkerhetskontrollen var jag tvungen att gå runt ett hörn och därifrån kunde jag inte längre se mina kompisar. Det var det svåraste hörn jag någonsin var tvungen att gå runt. Gick genom säkerhetskontrollen så sent som möjligt så att Ben och Gando skulle hinna upp, vilket innebar att jag fick springa till mitt plan då de redan börjat låta folk gå ombord, men det var det värt.
Jag grät när jag sa hej då till mina kompisar, jag grät när jag fick mitt pass stämplat med en utresestämpel, jag grät när jag gick genom säkerhetskontrollen, jag grät när jag sprang till mitt plan, jag grät när jag gick ombord planet och jag grät stora delar av den nio timmar långa resan till Hong Kong. Väl där grät jag ännu en skvätt. Var vid det laget så uttorkad att jag hade ont i huvudet. Hade en sex timmar lång layover i Hong Kong som jag fördreav med att gråta och med att sova. Var så utmattad att jag somnade på bänkarna vid min gate. När jag väl fick gå ombord planet till London var det enligt min tid (Australien tid) tre på natten, och eftersom jag knappt sovit natten innan var jag hur trött som helst. detta gjorde att jag somnade nästan på en gång och missade att vi lyfte. Vaknade först när vi varit en timme i luften. Lyckades sedan sova drygt 2/3 av resan till London, så det gick förhållandevist snabbt att ta sig dit.
När vi landade i London 04.30 lokal tid var det +1 ute. Brr!!! Frös när jag gick på bussen till Terminal 5. Hade bara två timmar till det var dags att flyga till Stockholm, så det gick fort. Lyssnade på musik på den sista etappen. När jag sedan gick av planet i Stockholm var det -1 och jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Och då hade jag bara tagit mig till bagagebandet, jag hade ännu inte kommit ut från flygplatsen!
Pappa väntade på mig, så det var roligt att se ett bekant ansikte på slutet. Han hade med sig min vinterjacka och vantar. Mössa och halsduk hade jag redan satt på mig. Vi körde till Uppsala och hem till Sara. Vi trodde inte hon var hemma, men när jag öppnade dörren stod hon till min förvåning i hallen! Så himla roligt att se henne igen efter så lång tid.
Jetlaggen har varit det största problemet sedan jag kom hem. Första natten vaknade jag klockan sex på morgonen. Kikade på TV tills dess jag lyckades lura upp Sara. Hade somnat halv nio på kvällen och det var som att blåsa ut ett ljus. Andra kvällen var jag så trött efter att ha haft min första lektion samt ett möte för de som ska åka till Australien, så jag somnade än en gång halv nio. Var då vaken mellan 3 och 4 på morgonen.
Åkte hem till SKog med pappa på onsdagen så jag fick träffa mamma, Linnea, Månis och Magnus. Den kvällen ville jag gå och lägga mig redan klockan 6 på kvällen, men lyckades hålla mig vaken än en gång till halv nio. När jag skulle gå och sova märkte jag att min säng inte var bäddad och jag började nästan gråta av utmattning. Som tur var hade jag min storasyster till hjälp, så hon bäddade min säng åt mig. Vaknade sedan klockan 4 på morgonen och kunde inte somna om. Hoppas dock jag har lyckats vända det till något mer normalrytm efter att ha sovit hela natten till kl 7 idag!
Jag antar att det här betyder slutet på den här bloggen. Jag har haft ett fantastiskt år i Australien och det har slagit alla mina förväntningar. Jag har sett underbara platser, jag har lärt känna underbara människor och jag har lärt mig många nya saker och utvecklat min engelska ännu mer. Det känns tråkigt att det här kapitlet i mitt liv nu är över, men man får försöka att se positivt på framtiden och de äventyr som förhoppningsvis väntar runt hörnet. Jag har lovat mina kompisar i Australien att komma och hälsa på dem om två år när jag är klar med min utbildning. Vi får väl se vad som händer...
Det har varit ett nöje att underhålla er med mina upptåg!
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
~ Katarina
Kommentarer
Trackback
