Sommarlov vs. vinterlov
Hej allihopa!
Min första termin i Australien börjar gå mot sitt slut. Jag har bara en vecka kvar med riktiga lektioner innan vår tre veckor långa tentaperiod tar sin början, men jag har alla mina tentor första veckan, så om två veckor och en dag går jag på vinterlov. Det är första gången som jag inte kommer ha sommar då det borde vara sommar och min födelsedag kommer vara på vintern. Tokigt!
Har ni fått nån sommarvärme där hemma än? Vi hade sol och +25 häromdagen, så det var en ganska bra vinterdag. Annars har vi fått lite regn och områden norr om oss har drabbats av översvämningar än en gång. Australiensarna har börjat klaga på kylan och tar på sig vinterjackan. Själv så går jag fortfarande i flip flop, om än inte på kvällen för då är det faktiskt kallt...för det mesta.
Om en månad börjar amerikanerna att resa hemåt, så då kommer det bli många tårfyllda avsked och några mer glada avvinkningar. Näste termin kommer det ett nytt lass vi får lära oss att acceptera...haha! Nej, några av amerikanerna är faktiskt ganska vettiga, andra stärker sterotypen.
Mina 24 gram Marabouchoklad är nu slut och har varit så i några dagar. Idag fick jag dock choklad av receptionen som tack för att jag fyllde i en undersökning. Vi har det ganska bra här på DLC ändå. Fick pizza till lunch, så inte heller den kan jag klaga på.
Måste bara lägga upp en av mina finaste bilder från Sydney och göra er lite avundsjuka!
Imorse blev jag väckt klockan sju av en kompis som varit vaken hela natten och skrivit en uppsats. kan inte påstå att jag uppskattade det allt för mycket, men sånt är livet när man bor som man bor =) Planerar att ge igen så småningom, när det minst anas!
Jag borde egentligen sitta och skriva på min australian Literature uppsats, men jag har ingen lust. För er som missat det, så hatar min lärare i det ämnet mig. Hatar kanske är ett lite väl starkt ord, men hon ogillar mig skarpt i alla fall. Det gör att jag inte känner för att lägga ner allt för mycket energi på det här ämnet, så länge jag blir godkänd. Hursomhelst så måsta jag börja med uppsatsen, för den är värd hälften av mitt betyg... (hjälp!) Men om min kompis lyckas skriva en 2000 ord lång uppsats på en natt så kan jag nog skrapa ihop 3500 ord på ett par dagar.
Sist men inte minst vill jag bara gratulera de i Uppsala som är färdiga lärare nu i dagarna! Starkt jobbat!!! Önskar lite att jag också var klar med skolan hemma i Sverige, finns så många roliga kurser här på Macquarie University som jag hellre skulle läsa än AOU 2... Men, men...
Nej, men ni får väl helt enkelt njuta av era sommarlov som snart tar sin början så ska jag utforska hur det är att ha vinterlov i juni/juli. Måste komma ihåg att det snart är Sveriges nationaldag och tvinga alla att fira den med mig. Ha ha!
~ Katarina
Min första termin i Australien börjar gå mot sitt slut. Jag har bara en vecka kvar med riktiga lektioner innan vår tre veckor långa tentaperiod tar sin början, men jag har alla mina tentor första veckan, så om två veckor och en dag går jag på vinterlov. Det är första gången som jag inte kommer ha sommar då det borde vara sommar och min födelsedag kommer vara på vintern. Tokigt!
Har ni fått nån sommarvärme där hemma än? Vi hade sol och +25 häromdagen, så det var en ganska bra vinterdag. Annars har vi fått lite regn och områden norr om oss har drabbats av översvämningar än en gång. Australiensarna har börjat klaga på kylan och tar på sig vinterjackan. Själv så går jag fortfarande i flip flop, om än inte på kvällen för då är det faktiskt kallt...för det mesta.
Om en månad börjar amerikanerna att resa hemåt, så då kommer det bli många tårfyllda avsked och några mer glada avvinkningar. Näste termin kommer det ett nytt lass vi får lära oss att acceptera...haha! Nej, några av amerikanerna är faktiskt ganska vettiga, andra stärker sterotypen.
Mina 24 gram Marabouchoklad är nu slut och har varit så i några dagar. Idag fick jag dock choklad av receptionen som tack för att jag fyllde i en undersökning. Vi har det ganska bra här på DLC ändå. Fick pizza till lunch, så inte heller den kan jag klaga på.
Måste bara lägga upp en av mina finaste bilder från Sydney och göra er lite avundsjuka!
Imorse blev jag väckt klockan sju av en kompis som varit vaken hela natten och skrivit en uppsats. kan inte påstå att jag uppskattade det allt för mycket, men sånt är livet när man bor som man bor =) Planerar att ge igen så småningom, när det minst anas!
Jag borde egentligen sitta och skriva på min australian Literature uppsats, men jag har ingen lust. För er som missat det, så hatar min lärare i det ämnet mig. Hatar kanske är ett lite väl starkt ord, men hon ogillar mig skarpt i alla fall. Det gör att jag inte känner för att lägga ner allt för mycket energi på det här ämnet, så länge jag blir godkänd. Hursomhelst så måsta jag börja med uppsatsen, för den är värd hälften av mitt betyg... (hjälp!) Men om min kompis lyckas skriva en 2000 ord lång uppsats på en natt så kan jag nog skrapa ihop 3500 ord på ett par dagar.
Sist men inte minst vill jag bara gratulera de i Uppsala som är färdiga lärare nu i dagarna! Starkt jobbat!!! Önskar lite att jag också var klar med skolan hemma i Sverige, finns så många roliga kurser här på Macquarie University som jag hellre skulle läsa än AOU 2... Men, men...
Nej, men ni får väl helt enkelt njuta av era sommarlov som snart tar sin början så ska jag utforska hur det är att ha vinterlov i juni/juli. Måste komma ihåg att det snart är Sveriges nationaldag och tvinga alla att fira den med mig. Ha ha!
~ Katarina
Ny ras: Australiensisk chokladhund
Hej!
De senaste dagarna har vi fått fälla upp våra paraplyn för första gången på flera veckor, så jag antar att det betyder att solen är hos er där hemma i Sverige. Vi har dock fortfarande ganska lagom varmt, runt 18-20 grader, så det kasnke betyder kyla hos er...vem vet...
Igår fick jag post av min syster och först undrade jag varför hon hade lindat in hela kuvertet i ett tjockt lager tejp, men när jag vände på brevet förstod jag genast vem det var som lekt med tejprullen - Australiens post.
En chokladhund hade alltså sniffat sig till mitt brev och karantänpersonalen hade öppnat det för att se vad det var som skickats från Sverige. Tack och lov verkar det som om svensk choklad är tillåten, så till min lycka fick jag 24 underbara gram av Marabouchoklad att njuta av!!! =)
I brevet hade karantänfolket (eller chokladhunden) stoppat in två brochyrer för att visa vad de gjort.
Så, nu vet vi alla att svensk choklad tar sig igenom karantänen, så det betyder att ni kan fortsätta skicka choklad =)
Annars så händer det inte så mycket här på DLC. Fick veta igår att alla mina slutprov ligger under samma vecka istället för utspridda över vår tre långa tentaperiod och att de dessutom är första veckan. Två uppsatser som ska in tisdag och onsdag samt ett stort prov på fredagen. Ska försöka boka in ett möte med min lärare i Australian literature (om ni har missat det så avskyr den här människan mig av okänd anledning) för att försöka få en veckas förlägning på den uppsatsen. Om inte så blir det bara till att plugga riktigt hårt under de kommande veckorna. Som det är nu går jag på vinterlov redan 12 juni fram till 3 augusti.
Nej, men jag ska gå ut och hitta mig en vombat att dressera till att lukta sig till choklad eller nej, jag vet jag ska gå ut och hitta en färgglad spindel att skicka till syrran som tack för chokladen! (Haha - hon kommer bli sååå glad).
Ha det bäst allihopa och hoppas sommaren kommer snart med sol och värme!!!
~ Katarina
De senaste dagarna har vi fått fälla upp våra paraplyn för första gången på flera veckor, så jag antar att det betyder att solen är hos er där hemma i Sverige. Vi har dock fortfarande ganska lagom varmt, runt 18-20 grader, så det kasnke betyder kyla hos er...vem vet...
Igår fick jag post av min syster och först undrade jag varför hon hade lindat in hela kuvertet i ett tjockt lager tejp, men när jag vände på brevet förstod jag genast vem det var som lekt med tejprullen - Australiens post.
En chokladhund hade alltså sniffat sig till mitt brev och karantänpersonalen hade öppnat det för att se vad det var som skickats från Sverige. Tack och lov verkar det som om svensk choklad är tillåten, så till min lycka fick jag 24 underbara gram av Marabouchoklad att njuta av!!! =)
I brevet hade karantänfolket (eller chokladhunden) stoppat in två brochyrer för att visa vad de gjort.
Så, nu vet vi alla att svensk choklad tar sig igenom karantänen, så det betyder att ni kan fortsätta skicka choklad =)
Annars så händer det inte så mycket här på DLC. Fick veta igår att alla mina slutprov ligger under samma vecka istället för utspridda över vår tre långa tentaperiod och att de dessutom är första veckan. Två uppsatser som ska in tisdag och onsdag samt ett stort prov på fredagen. Ska försöka boka in ett möte med min lärare i Australian literature (om ni har missat det så avskyr den här människan mig av okänd anledning) för att försöka få en veckas förlägning på den uppsatsen. Om inte så blir det bara till att plugga riktigt hårt under de kommande veckorna. Som det är nu går jag på vinterlov redan 12 juni fram till 3 augusti.
Nej, men jag ska gå ut och hitta mig en vombat att dressera till att lukta sig till choklad eller nej, jag vet jag ska gå ut och hitta en färgglad spindel att skicka till syrran som tack för chokladen! (Haha - hon kommer bli sååå glad).
Ha det bäst allihopa och hoppas sommaren kommer snart med sol och värme!!!
~ Katarina
Sveriges representant: Pippi Långstrump
Förra fredagen anordnades det en internationell middag här på Dunmore Lang College. Temat var internationella kändisar, vilket följdes ganska fritt av oss studenter. Jag valde dock att ta på mig Pippi Långstrumps allt för stora skor i ett försök att sprida lite kulturell kunskap. Många kände igen Pippi, men had emissat memot om att hon är svensk...
Jag inköpte sju meter ståltråd och två par knästrumpor. Hade jag haft mer tid hade jag kunnat försöka hitta en orange peruk, men det gäller att inte överdriva... Resultatet blev i alla fall ganska bra, om jag själv får säga det:
Detta är den lite trendigare Pippi...haha! Nej, den australiensiska versionen, det kör vi på. Det var i alla fall flätorna som gjorde susen och de var riktigt coola. Eftersom jag har ca 6,5 meter ståltråd kvar om inte mer, så kan jag vara Pippi vid fler tillfällen. Kanske på midsommar och nationaldagen och Lucia =)
Bild 1: Jag och min kompis Dennis
Bild 2: Pippi och den amerikanske "hip hopparen" Aderonke
Bild 3: Jeremy "aptränaren" och Matt "amerikansk sångare vars namn jag glömt".
Halvvägs in i middagen så var det dags för nationalsånger och ett gäng patriotiska amerikaner intog scenen. Därefter annonserades det att Sveriges nationalssång skulle framföras, till min förvåning då jag är den enda svensk på DLC och jag hade inte anmält intresse att sjunga. Visade sig då att en svensk kille som var kompis till nån annan som bor på DLC var den som skulle sjunga. Påhejad av mina kompisar, gick jag också upp på scenen och sjöng den svenska nationalssången med nån jag aldrig pratat med förr i mitt liv och det var ett bejublat framträdande! =)
Så, det går väl bara att säga att Pippi lyckades representera Sverige ganska bra i slutändan. Får se om det blir nån internationell middag nästa termin också, då kanske Pippi får göra en favorit i repris...haha!
~ Katarina
Jag inköpte sju meter ståltråd och två par knästrumpor. Hade jag haft mer tid hade jag kunnat försöka hitta en orange peruk, men det gäller att inte överdriva... Resultatet blev i alla fall ganska bra, om jag själv får säga det:
Detta är den lite trendigare Pippi...haha! Nej, den australiensiska versionen, det kör vi på. Det var i alla fall flätorna som gjorde susen och de var riktigt coola. Eftersom jag har ca 6,5 meter ståltråd kvar om inte mer, så kan jag vara Pippi vid fler tillfällen. Kanske på midsommar och nationaldagen och Lucia =)
Bild 1: Jag och min kompis Dennis
Bild 2: Pippi och den amerikanske "hip hopparen" Aderonke
Bild 3: Jeremy "aptränaren" och Matt "amerikansk sångare vars namn jag glömt".
Halvvägs in i middagen så var det dags för nationalsånger och ett gäng patriotiska amerikaner intog scenen. Därefter annonserades det att Sveriges nationalssång skulle framföras, till min förvåning då jag är den enda svensk på DLC och jag hade inte anmält intresse att sjunga. Visade sig då att en svensk kille som var kompis till nån annan som bor på DLC var den som skulle sjunga. Påhejad av mina kompisar, gick jag också upp på scenen och sjöng den svenska nationalssången med nån jag aldrig pratat med förr i mitt liv och det var ett bejublat framträdande! =)
Så, det går väl bara att säga att Pippi lyckades representera Sverige ganska bra i slutändan. Får se om det blir nån internationell middag nästa termin också, då kanske Pippi får göra en favorit i repris...haha!
~ Katarina
Brisbane
Mina sista två dagar spenderade jag i Brisbane, en liten mysig stad på Australiens östkust. Det är Queenslands huvudstad och ryktet säger att de ska försöka få OS nån gång runt 2030 eller nått sånt. Eftersom Sydney lyckades så bra med sitt OS, så är nog chansen stor att Australien får det än en gång.
Första dagen så anlände jag inte förrän runt två på eftermiddagen, men jag hann med lite sightseeing på eftermiddagen innan det blev mörkt. Det var desstuom Anzac Day, vilket är en dag då Australien och Nya Zeeland hedrar de som gått bort i krig sedan första världskriget. Detta innebar att de flesta affärer var stängda.
Brisbane
På söndagen gick jag på marknad och satt en stund i solen vid Brisbanes lagun. Det fanns även en konstjord sandstrand till en av poolerna, eller lagunerna som de hellre ville kalla dem. redan klockan nio på morgonen var det 30 grader varmt, så det gällde att hålla sig mycket i skuggan.
Eftersom det var min sista dag var jag tvungen att efter lunch bege mig tillbaka till mitt hostel för att hämta mina väskor och åka till flygplatsen. Ett underbart lov hade nått sitt slut och det var dags att återvända hem till Sydney. Kanske kommer jag tillbaka till nån av de platser jag hann med att besöka, kanske inte. Hursomhelst, så kan jag inte ha önskat mig ett bättre lov och det är ju huvudsaken.
Det var otroligt skönt att slippa åka buss tillbaka till Sydney. Flygresan tog bara en och en halvtimme och det var med glädje som jag återsåg Sydney från luften.
~ Katarina
Första dagen så anlände jag inte förrän runt två på eftermiddagen, men jag hann med lite sightseeing på eftermiddagen innan det blev mörkt. Det var desstuom Anzac Day, vilket är en dag då Australien och Nya Zeeland hedrar de som gått bort i krig sedan första världskriget. Detta innebar att de flesta affärer var stängda.
BrisbanePå söndagen gick jag på marknad och satt en stund i solen vid Brisbanes lagun. Det fanns även en konstjord sandstrand till en av poolerna, eller lagunerna som de hellre ville kalla dem. redan klockan nio på morgonen var det 30 grader varmt, så det gällde att hålla sig mycket i skuggan.
Eftersom det var min sista dag var jag tvungen att efter lunch bege mig tillbaka till mitt hostel för att hämta mina väskor och åka till flygplatsen. Ett underbart lov hade nått sitt slut och det var dags att återvända hem till Sydney. Kanske kommer jag tillbaka till nån av de platser jag hann med att besöka, kanske inte. Hursomhelst, så kan jag inte ha önskat mig ett bättre lov och det är ju huvudsaken.
Det var otroligt skönt att slippa åka buss tillbaka till Sydney. Flygresan tog bara en och en halvtimme och det var med glädje som jag återsåg Sydney från luften.
~ Katarina
Fraser Island
Efter att ha sovit en natt i Hervey Bay på ett av de mysigaste hostel jag någonsin bott på, var det dags att ta en båt ut till Fraser Island. På vägen hade vi turen att få se delfiner på ganska nära håll!!!
Min grupp bestod av fjorton personer och vår guide Craig. Veckan innan hade två personer dött och åtta skadats i en olycka på ön, så jag var glad att jag inte bokat in mig på en tur där man turas om att köra en fyrdjulsdriven bil. Istället kunde vi njuta av utsikten medan Craig rattade runt i vår enorma, men väldigt bekväma och säkra lastbil.
Fraser Island är världens största sandö. Det finns massor med gamla träd på ön, vackra, kristallklara sjöar att bada i och en population av cirka 200 vilda dingos.
Jag framför Lake Mackenzie, vars vatten är kristallklart och Ph-värdet är så pass lågt att ingenting kan leva i sjön, inte ens småfiskar eller hajar (jag frågade speciellt om det sista...) Runt ön finns det korallrev och detta anses vara den sydligaste spetsen på det stora barriärrevet. På grund av att det är ett så pass rikt vatten på småfisk är det dessutom ett rikt vatten på större fisk, eller om ni vill, haj! Det har varit en attack på så pass grunt vatten som en halvmeter, så det är förbjudet att bada i havet.
Fågeln är en Kookaburra som poserade en bra stund för en ivrig bunt hobby fotografer. Trädet är...ett stort träd!
Längs ena långsidan av Fraser Island så löper en strand som kallas 75 mile beach, mest för att den är 75 miles lång (amerikanska mil från tiden innan de ändrade till metersystemet...) Detta kan ju tänkas vara en underbar strand för sol och bad, men som sagt, det är förbjudet att bada i vattnet och dessutom är stranden inte som vilken annan strand, utan det är också en väg! Det var på den stranden som en bil kraschade veckan innan och två personer avled. De kör otroligt fort på stranden och de disskuteras nu om de ska sänka fartgränsen, vilket jag tycker är en ganska bra idé.
För att göra det hela lite mer intressant så är det inte bara en motorväg utan även en landningsbana för små flygplan! Och med små plan menare jag inte leksaksflygplan, utan riktiga plan som människor flyger i, dock inte jumbojets.
Titta lite närmare på vad som står skrivet på skylten... Kan ni gissa vad det egentligen ska stå? tänk på saken en stund, svaret finns i slutet av det här inlägget.
På grund av högvatten och några rejäla oväder, så hade en stor del av stranden spolat bort, vilket gjorde det omöjligt för oss att ta oss till en del av de plaster som vi egentligen skulle se. Istället begav de tappraste av oss ut i "öknen" för att bevittna det pågående kriget mellan sand och skog.
Sanden har blåst upp från havet och bildat enorma sanddyner. I kortet till höger kan man se trätopparna och hur vegetationen desperat försöker vinna över sanden. Träden kanske verkar små, men de är cirka 40 meter höga! Kanten ner var dessutom hyfsat brant, så om man råkar tappa balansen, får man nog försöka hitta sig en ny väg upp än den väg man kom...
En av anledningarna till att jag vekrligen ville åka till Fraser Island var inte bara för att de har massor med sand, utan för att det finns vilda dingos på ön. Min guide var nog lite smått less på mig i slutet, eftersom jag var den som hela tiden påpekade att vi ännu inte sett nån dingo. Sista eftermiddagen, på väg tillbaka till stället där vi bodde, sa Craig åt oss att hålla ögonen öppna, för det är i skymningen som man har störst chans att se en dingo. de flesta i min grupp somnade, men som tur är så tar jag sådana här saker på blodigt allvar och det var också jag som fick syn på en dingo!!! Vår guide vände om och till allas glädje fick vi alla se en vild dingo =)
Min Fraser Island grupp.
Det var två fantastiska dagar som jag spenderade på världens största sandö!!!
Så var det bara Brisbane kvar, och dit var jag tvungen att ta en buss....
~ Katarina
SVAR: A crap landing area = Aircraft landing area
Min grupp bestod av fjorton personer och vår guide Craig. Veckan innan hade två personer dött och åtta skadats i en olycka på ön, så jag var glad att jag inte bokat in mig på en tur där man turas om att köra en fyrdjulsdriven bil. Istället kunde vi njuta av utsikten medan Craig rattade runt i vår enorma, men väldigt bekväma och säkra lastbil.
Fraser Island är världens största sandö. Det finns massor med gamla träd på ön, vackra, kristallklara sjöar att bada i och en population av cirka 200 vilda dingos.
Jag framför Lake Mackenzie, vars vatten är kristallklart och Ph-värdet är så pass lågt att ingenting kan leva i sjön, inte ens småfiskar eller hajar (jag frågade speciellt om det sista...) Runt ön finns det korallrev och detta anses vara den sydligaste spetsen på det stora barriärrevet. På grund av att det är ett så pass rikt vatten på småfisk är det dessutom ett rikt vatten på större fisk, eller om ni vill, haj! Det har varit en attack på så pass grunt vatten som en halvmeter, så det är förbjudet att bada i havet.
Fågeln är en Kookaburra som poserade en bra stund för en ivrig bunt hobby fotografer. Trädet är...ett stort träd!
Längs ena långsidan av Fraser Island så löper en strand som kallas 75 mile beach, mest för att den är 75 miles lång (amerikanska mil från tiden innan de ändrade till metersystemet...) Detta kan ju tänkas vara en underbar strand för sol och bad, men som sagt, det är förbjudet att bada i vattnet och dessutom är stranden inte som vilken annan strand, utan det är också en väg! Det var på den stranden som en bil kraschade veckan innan och två personer avled. De kör otroligt fort på stranden och de disskuteras nu om de ska sänka fartgränsen, vilket jag tycker är en ganska bra idé.
För att göra det hela lite mer intressant så är det inte bara en motorväg utan även en landningsbana för små flygplan! Och med små plan menare jag inte leksaksflygplan, utan riktiga plan som människor flyger i, dock inte jumbojets.
Titta lite närmare på vad som står skrivet på skylten... Kan ni gissa vad det egentligen ska stå? tänk på saken en stund, svaret finns i slutet av det här inlägget. På grund av högvatten och några rejäla oväder, så hade en stor del av stranden spolat bort, vilket gjorde det omöjligt för oss att ta oss till en del av de plaster som vi egentligen skulle se. Istället begav de tappraste av oss ut i "öknen" för att bevittna det pågående kriget mellan sand och skog.
Sanden har blåst upp från havet och bildat enorma sanddyner. I kortet till höger kan man se trätopparna och hur vegetationen desperat försöker vinna över sanden. Träden kanske verkar små, men de är cirka 40 meter höga! Kanten ner var dessutom hyfsat brant, så om man råkar tappa balansen, får man nog försöka hitta sig en ny väg upp än den väg man kom...
En av anledningarna till att jag vekrligen ville åka till Fraser Island var inte bara för att de har massor med sand, utan för att det finns vilda dingos på ön. Min guide var nog lite smått less på mig i slutet, eftersom jag var den som hela tiden påpekade att vi ännu inte sett nån dingo. Sista eftermiddagen, på väg tillbaka till stället där vi bodde, sa Craig åt oss att hålla ögonen öppna, för det är i skymningen som man har störst chans att se en dingo. de flesta i min grupp somnade, men som tur är så tar jag sådana här saker på blodigt allvar och det var också jag som fick syn på en dingo!!! Vår guide vände om och till allas glädje fick vi alla se en vild dingo =)
Min Fraser Island grupp. Det var två fantastiska dagar som jag spenderade på världens största sandö!!!
Så var det bara Brisbane kvar, och dit var jag tvungen att ta en buss....
~ Katarina
SVAR: A crap landing area = Aircraft landing area
Coolangatta (Guldkusten)
MÅNDAG och TISDAG
Efter tolv timmar på en buss anlände jag till Coolangatta halv nio på morgonen. Jag tog mig ut till mitt hostel som låg precis intill en flygplats. Hostellet var dessutom granne med abulansens högkvarter och brandstationen låg längst ner på gatan. Det fanns även en affär där man kunde köpa sig en helikopter i fall man blev less på att åka buss...
Eftersom hostellet låg en bit utanför själva stadskärnan och stränderna så hade hostellet en minibuss som man kunde ta en både in till stan samt hem igen på kvällen. Och det som är gratis tackar man ju inte nej till!
Efter att ha spenderat en natt på en buss så var jag hyfsat trött första kvällen i Coolangatta. Detta reulterade i att jag slocknade kl nio på kvällen, i ett 8-bäddarsrum där lysrören lyste och de flesta ännu inte kommit hem från sina äventyr. Jag vaknade tolv timmar senare, utvilad. Under natten hade jag inte hört ett enda flygplan varken lyfta eller landa, jag hade inte hört en människa varken komma in i vårt rum eller lämna det på morgonen...men det som önskar att jag sett (eller kanske inte) är det djur som hade haft kalas på min högerhand under natten. Fem bett i en halvcirkel samt ytterligare tre bett på lillfingret var resultatet och än idag, tre veckor senare, har jag betten kvar, men de börjar tack och lov blekna. Jag antar att så länge jag inte dog så var det inget farligt djur som bet mig...
Coolangatta ligger i Queensland, precis på gränsen mot New South Wales. I NSW har de vintertid medan de i QLD inte ställer om sina klockor, vilket inte innebar något problem för mig den här gången, för när NSW har vintertid så är det samma tid som i QLD. Under sommarhalvåret november-april så skiljer det dock en timme mellan staterna. Nu kanske det egentligen inte skulle vara något problem om det inte var för att Coolangatta ligger så pass nära gränsen att halva stan går under namnet Tweed Heads och ligger i NSW! Detta gav mig möjligheten att vara i två stater samtidigt, men tyvärr fick jag inte uppleva hur det är att vara i två olika tidszoner samtidigt...
Guldkusten är dit många surfare drar sig tack vare bra möjligheter att finna bra vågor. Eftersom jag inte är nån surfare så var jag lite felplacerad, men jag kunde ju ändå njuta av stranden och solen som erbjöds i alla fall den ena av de två dagar jag spenderade här. Surfer's Paradise är väl den stad på Guldkusten som är mest känd och där finns det massor av höghus, vilket enligt mitt tycke liknade Florida mer än någonting annat. Den charm som småorterna längs kusten har att erbjuda är som bortblåst, men som sagt, jag är ingen surfare och jag spenderade dessutom väldigt liten tid i den här delen av Australien.
I fjärran kan man skåda Surfer's Paradise...
På tisdagen så regnade det, vilket inte är det mest ultimata vädret om man är på badsemester, men jag hittade en biograf där de visade Nicholas Cage nya film Knowing. Filmen var väl helt OK, men det roligaste var nog hur konstigt jag tyckte det var att han körde på höger sida av vägen... Några månader med vänstertrafik kan ha den effekten antar jag...
Efter två dagars mellanlandning i Coolangatta var det så dags att åka vidare ytterligare nio timmar norrut där nästa stopp var Hervey Bay och Fraser Island
Fortsättning följer...
Efter tolv timmar på en buss anlände jag till Coolangatta halv nio på morgonen. Jag tog mig ut till mitt hostel som låg precis intill en flygplats. Hostellet var dessutom granne med abulansens högkvarter och brandstationen låg längst ner på gatan. Det fanns även en affär där man kunde köpa sig en helikopter i fall man blev less på att åka buss...
Eftersom hostellet låg en bit utanför själva stadskärnan och stränderna så hade hostellet en minibuss som man kunde ta en både in till stan samt hem igen på kvällen. Och det som är gratis tackar man ju inte nej till!
Efter att ha spenderat en natt på en buss så var jag hyfsat trött första kvällen i Coolangatta. Detta reulterade i att jag slocknade kl nio på kvällen, i ett 8-bäddarsrum där lysrören lyste och de flesta ännu inte kommit hem från sina äventyr. Jag vaknade tolv timmar senare, utvilad. Under natten hade jag inte hört ett enda flygplan varken lyfta eller landa, jag hade inte hört en människa varken komma in i vårt rum eller lämna det på morgonen...men det som önskar att jag sett (eller kanske inte) är det djur som hade haft kalas på min högerhand under natten. Fem bett i en halvcirkel samt ytterligare tre bett på lillfingret var resultatet och än idag, tre veckor senare, har jag betten kvar, men de börjar tack och lov blekna. Jag antar att så länge jag inte dog så var det inget farligt djur som bet mig...
Coolangatta ligger i Queensland, precis på gränsen mot New South Wales. I NSW har de vintertid medan de i QLD inte ställer om sina klockor, vilket inte innebar något problem för mig den här gången, för när NSW har vintertid så är det samma tid som i QLD. Under sommarhalvåret november-april så skiljer det dock en timme mellan staterna. Nu kanske det egentligen inte skulle vara något problem om det inte var för att Coolangatta ligger så pass nära gränsen att halva stan går under namnet Tweed Heads och ligger i NSW! Detta gav mig möjligheten att vara i två stater samtidigt, men tyvärr fick jag inte uppleva hur det är att vara i två olika tidszoner samtidigt...
Guldkusten är dit många surfare drar sig tack vare bra möjligheter att finna bra vågor. Eftersom jag inte är nån surfare så var jag lite felplacerad, men jag kunde ju ändå njuta av stranden och solen som erbjöds i alla fall den ena av de två dagar jag spenderade här. Surfer's Paradise är väl den stad på Guldkusten som är mest känd och där finns det massor av höghus, vilket enligt mitt tycke liknade Florida mer än någonting annat. Den charm som småorterna längs kusten har att erbjuda är som bortblåst, men som sagt, jag är ingen surfare och jag spenderade dessutom väldigt liten tid i den här delen av Australien.
I fjärran kan man skåda Surfer's Paradise...
På tisdagen så regnade det, vilket inte är det mest ultimata vädret om man är på badsemester, men jag hittade en biograf där de visade Nicholas Cage nya film Knowing. Filmen var väl helt OK, men det roligaste var nog hur konstigt jag tyckte det var att han körde på höger sida av vägen... Några månader med vänstertrafik kan ha den effekten antar jag...
Efter två dagars mellanlandning i Coolangatta var det så dags att åka vidare ytterligare nio timmar norrut där nästa stopp var Hervey Bay och Fraser Island
Fortsättning följer...
Grekisk-ortodox påsk, lamm på ett spett och en natt på en buss...
Efter en underbar första vecka på mitt lov var jag återigen tillbaka i Newcastle för några timmar. Eftersom min 12 timmar långa bussresa inte skulle ta sin början förrän kl nio på kvällen, så spenderade jag dagen hemma hos Tim. En vecka efter det att jag skulle ha firat påsk, så firade Tims grekisk-australiensiska familj grekisk-ortodox påsk, vilket jag aldrig firat förut.
Efter att ha introducerats till Tims storassyter, hans mormor och farmor (resten hade jag träffat förut) så vallades jag ut till garaget där dagens huvudattraktion höll hus - ett lamm på spett. (Vegetarianer kan här välja att skrolla fort fram, eller stanna kvar... detta är er sista varning!)
Detta var ett utsökt litet lamm och Tims pappa såg hela tiden till att jag åt. Tims mamma hade förvarnat mig att jag inte skulle äta så mycket innan jag kom och eftersom jag inte hade så mycket mat på hostellet had ejag kunnat följa detta råd, så det var inte alls fel att sitta i garaget och äta lamm direkt från spettet.
Jag fick sedan chansen att smaka ett dussin olka grekiska smårätter - vissa var mindre goda än andra, men jag smakade av allt som erbjöds, vilket var duktigt av mig! Därefter lekte vi en lek med kokta, röda ägg där man ska slå äggen mot varandra och den som har ägget vars skal inte knäcks vinner. Jag vann...inte!
Grekisk-ortodox påsk var riktigt rolig, men det var lite komiskt att jag var i Australien och firade en grekisk högtid. Oh well, who cares!!! (Vem bryr sig?)
Vi åt tills vi nästan sprack, tog en paus och åt sedan efterrätt trots att vi knappt kunde röra oss för att vi var så mätta. På kvällen gick vi en promenad till stranden och sedan var det dags för mig att dra vidare mot Guldkusten. Tims mamma var jätte snäll och packade ihop en ordentlig matssäck åt mig samt lånade mig en filt att ha på bussen. Jag tackade för mig och gick ombord en fullpackad buss som hade en halvtimmes paus var tredje timma, dvs så fort jag somnat...
~ Katarina
Efter att ha introducerats till Tims storassyter, hans mormor och farmor (resten hade jag träffat förut) så vallades jag ut till garaget där dagens huvudattraktion höll hus - ett lamm på spett. (Vegetarianer kan här välja att skrolla fort fram, eller stanna kvar... detta är er sista varning!)
Detta var ett utsökt litet lamm och Tims pappa såg hela tiden till att jag åt. Tims mamma hade förvarnat mig att jag inte skulle äta så mycket innan jag kom och eftersom jag inte hade så mycket mat på hostellet had ejag kunnat följa detta råd, så det var inte alls fel att sitta i garaget och äta lamm direkt från spettet.
Jag fick sedan chansen att smaka ett dussin olka grekiska smårätter - vissa var mindre goda än andra, men jag smakade av allt som erbjöds, vilket var duktigt av mig! Därefter lekte vi en lek med kokta, röda ägg där man ska slå äggen mot varandra och den som har ägget vars skal inte knäcks vinner. Jag vann...inte!
Grekisk-ortodox påsk var riktigt rolig, men det var lite komiskt att jag var i Australien och firade en grekisk högtid. Oh well, who cares!!! (Vem bryr sig?)
Vi åt tills vi nästan sprack, tog en paus och åt sedan efterrätt trots att vi knappt kunde röra oss för att vi var så mätta. På kvällen gick vi en promenad till stranden och sedan var det dags för mig att dra vidare mot Guldkusten. Tims mamma var jätte snäll och packade ihop en ordentlig matssäck åt mig samt lånade mig en filt att ha på bussen. Jag tackade för mig och gick ombord en fullpackad buss som hade en halvtimmes paus var tredje timma, dvs så fort jag somnat...
~ Katarina
Port Stephens
Onsdag
Efter att ha sagt hejdå till Newcastle tog jag bussen upp till Port Stephens som är ett område med flera småorter med vackra stränder dit en del backpackers och udda utländska turister hittar, men som mest är ett semesterparadis för australiensare.
Mitt hostel låg på Koala Drive eller Koala Road...nått med koala i alla fall. Personalen var super trevlig och de hade en ganska lugn vecka, så mitt 6-bäddarsrum var aldrig fullt. Hostellet hade en känguru som husdjur och även en tam fågel som kunde komma och sätta sig på din axel när du minst anade det. Som tur var hände detta aldrig mig då min fågelfobi jag ådrog mig i USA fortfarande sitter i.
Det var i det här huset som mitt rum låg. När jag anlände så var det runt 30 grader varmt så jag skrattade åt det faktum att de gett mig två fleecefiltar. Samma kväll skrattade jag inte utan tackade istället för det faktum att den ena filten var så pass stor att jag kunde vika den på mitten så det blev som att ha tre täcken, för herregud vad kallt det blev!
Tack vare ett tips från Tim begav jag mig första dagen till Shoal Bay, som lätt kan beskrivas som ett litet paradis. Underbart vacker strand, vamrt i vattnet och klarblå himmel!
Shoal Bay
Fem minuter från mitt hostel hade jag en strand som kallades för One Mile Beach. Dit brukade jag gå på eftermiddagen precis innan det blev mörkt och ta mig en promenad i stranden. Det är ingen bebyggelse kring den stranden, vilket var en trevlig omväxling. Dessutom så är sanden så pass finkorning att den fastnar överallt, vilket är...fint.
TORSDAG
Jag såg till att få en tidig start för att hinna med så mycket som möjligt. Först på min dagordning var att gå en 30 minuter lång promenad upp på Tomaree Head, varifrån jag hade en utmärkt utsikt över Shoal Bay, Zenit Beach och det glittrande havet. Jag hade toppen för mig själv en liten stund, så jag kunde njuta av utsikten utan att störas av varken högljudda, klagande amerikanska barn eller fotograferande asiater.
Jag på toppen av Tomaree Head.
Resten av dagen spenderade jag nere på Zenit Beach, där det var för höga vågor för att jag skulle våga bada utan badvakter, och i Shoal Bay där det var perfekt badväder. Var även till Nelson Bay, Port Stephens största samhälle. Jag promenerade runt i hamnen och tittade på båtar och pelikaner.
FREDAG
I ett försök att få se delfiner utan att behöva betala för en delfinkryssning så tog jag färjan ut till Tea Gardens som ligger på andra sidan sundet. Båtresan tog en timme och var visserligen väldigt vacker, men inte såg jag några delfiner, eller hajar för den delen. Tea Gardens var inte mycket att hänga i julgranen, så jag promenerade runt lite och till min lycka hittade jag ett bibliotek med gratis internet där jag kunde fördriva lite tid innan färjan gick tillbaka till Nelson Bay.
Glasserast samt lite fågelskådning kan man lätt ägna sig åt i Tea Gardens...sen så fanns det som sagt inte så mycket mer att göra.
LÖRDAG
Min sista dag i Port Stephens och under natten drog ett riktigt oväder förbi som satte käppar i hjulen för mig. Det var meningen att jag skulle åka ut till sanddynerna på morgonen och åka sandboard, men pga regnet var det alldeles för blött, och endast om det var uppehåll under dagen så skulle jag kunna testa denna nya sport.
Jag åkte ut till Fingal Bay för att utforska den stranden, men eftersom vädret var mindre bra åkte jag vidare till nelson Bay och shoppade lite (mest fönstershopping). Lyckades hitta en söt klänning för endast $5 (ca 25-30 kronor). Den skulle egentligen ha kostat $11, men eftersom den hängde fel fick jag den billigare! =)
På eftermiddagen, trots att vädret såg mindre lovande ut for jag och en av föreståndarna för hostellet ut till sanddynerna. De är 3 mil långa och 1 km bred, så det var som att åka till öknen. Egentligen så har de flera aktiviteter där ute och man åker på morgonen eftersom det normalt kan bli upp emot en 60 grader varmt i sanden mitt på dan. Men eftersom regnet hängde i luften så höll vi oss till sandboarding, vilket var lite läskigt första försöket, men sen var det bara roligt!
Man justerar farten med händerna, samt håller balansen med dem. Så det är regel nummer 1: Alltid händerna i sanden. Efter några åk utför började det regna så jag var tvungen att springa ner från sanddynen (sanddynan?) och när jag väl nådde bilen så var jag täckt i ett tjockt lager sand (även sand i öronen), men det var det värt!!! Detta om nått borde bli en olympisk sport!
SÖNDAG
Efter att ha checkat ut och lekt med hostelägarnas 11 veckor gamla hundvalp Jessie så tog jag bussen tillbaka till Newcastle för att fira grekisk-ortodox påsk...
Fortsättning följer...
Efter att ha sagt hejdå till Newcastle tog jag bussen upp till Port Stephens som är ett område med flera småorter med vackra stränder dit en del backpackers och udda utländska turister hittar, men som mest är ett semesterparadis för australiensare.
Mitt hostel låg på Koala Drive eller Koala Road...nått med koala i alla fall. Personalen var super trevlig och de hade en ganska lugn vecka, så mitt 6-bäddarsrum var aldrig fullt. Hostellet hade en känguru som husdjur och även en tam fågel som kunde komma och sätta sig på din axel när du minst anade det. Som tur var hände detta aldrig mig då min fågelfobi jag ådrog mig i USA fortfarande sitter i.
Det var i det här huset som mitt rum låg. När jag anlände så var det runt 30 grader varmt så jag skrattade åt det faktum att de gett mig två fleecefiltar. Samma kväll skrattade jag inte utan tackade istället för det faktum att den ena filten var så pass stor att jag kunde vika den på mitten så det blev som att ha tre täcken, för herregud vad kallt det blev!
Tack vare ett tips från Tim begav jag mig första dagen till Shoal Bay, som lätt kan beskrivas som ett litet paradis. Underbart vacker strand, vamrt i vattnet och klarblå himmel!
Shoal BayFem minuter från mitt hostel hade jag en strand som kallades för One Mile Beach. Dit brukade jag gå på eftermiddagen precis innan det blev mörkt och ta mig en promenad i stranden. Det är ingen bebyggelse kring den stranden, vilket var en trevlig omväxling. Dessutom så är sanden så pass finkorning att den fastnar överallt, vilket är...fint.
TORSDAG
Jag såg till att få en tidig start för att hinna med så mycket som möjligt. Först på min dagordning var att gå en 30 minuter lång promenad upp på Tomaree Head, varifrån jag hade en utmärkt utsikt över Shoal Bay, Zenit Beach och det glittrande havet. Jag hade toppen för mig själv en liten stund, så jag kunde njuta av utsikten utan att störas av varken högljudda, klagande amerikanska barn eller fotograferande asiater.
Jag på toppen av Tomaree Head. Resten av dagen spenderade jag nere på Zenit Beach, där det var för höga vågor för att jag skulle våga bada utan badvakter, och i Shoal Bay där det var perfekt badväder. Var även till Nelson Bay, Port Stephens största samhälle. Jag promenerade runt i hamnen och tittade på båtar och pelikaner.
FREDAG
I ett försök att få se delfiner utan att behöva betala för en delfinkryssning så tog jag färjan ut till Tea Gardens som ligger på andra sidan sundet. Båtresan tog en timme och var visserligen väldigt vacker, men inte såg jag några delfiner, eller hajar för den delen. Tea Gardens var inte mycket att hänga i julgranen, så jag promenerade runt lite och till min lycka hittade jag ett bibliotek med gratis internet där jag kunde fördriva lite tid innan färjan gick tillbaka till Nelson Bay.
Glasserast samt lite fågelskådning kan man lätt ägna sig åt i Tea Gardens...sen så fanns det som sagt inte så mycket mer att göra.
LÖRDAG
Min sista dag i Port Stephens och under natten drog ett riktigt oväder förbi som satte käppar i hjulen för mig. Det var meningen att jag skulle åka ut till sanddynerna på morgonen och åka sandboard, men pga regnet var det alldeles för blött, och endast om det var uppehåll under dagen så skulle jag kunna testa denna nya sport.
Jag åkte ut till Fingal Bay för att utforska den stranden, men eftersom vädret var mindre bra åkte jag vidare till nelson Bay och shoppade lite (mest fönstershopping). Lyckades hitta en söt klänning för endast $5 (ca 25-30 kronor). Den skulle egentligen ha kostat $11, men eftersom den hängde fel fick jag den billigare! =)
På eftermiddagen, trots att vädret såg mindre lovande ut for jag och en av föreståndarna för hostellet ut till sanddynerna. De är 3 mil långa och 1 km bred, så det var som att åka till öknen. Egentligen så har de flera aktiviteter där ute och man åker på morgonen eftersom det normalt kan bli upp emot en 60 grader varmt i sanden mitt på dan. Men eftersom regnet hängde i luften så höll vi oss till sandboarding, vilket var lite läskigt första försöket, men sen var det bara roligt!
Man justerar farten med händerna, samt håller balansen med dem. Så det är regel nummer 1: Alltid händerna i sanden. Efter några åk utför började det regna så jag var tvungen att springa ner från sanddynen (sanddynan?) och när jag väl nådde bilen så var jag täckt i ett tjockt lager sand (även sand i öronen), men det var det värt!!! Detta om nått borde bli en olympisk sport!
SÖNDAG
Efter att ha checkat ut och lekt med hostelägarnas 11 veckor gamla hundvalp Jessie så tog jag bussen tillbaka till Newcastle för att fira grekisk-ortodox påsk...
Fortsättning följer...
Maitland Gaol
Under min vistelse i Newcastle så begav sig jag, Tim och hans kusin Anna till Maitland. Maitland är en liten håla som ligger cirka en halvtimmes tågresa innåt i landet från Newcastle. På vägen dit såg vi massor med koltåg passera och vi räknade till 60 vagnar fulla med kol på ett tåg!
Nu var det ju inte koltåg vi åkte till Maitland för att se, men det visade sig också att det inte var till Maitland vi skulle överhuvudtaget, utan East Maitland, vilket var två stopp tidigare från där vi steg av. Så, det var bara att köpa en ny tågbiljett och sätta sig och vänta på nästa tåg.
Till sist så tog vi oss tillbaka till East Maitland och det riktiga äventyret kunde ta sin början.
Maitland Gaol (fängelse) togs i bruk 1848 och stängdes 150 år senare 1998. det sägs spöka, speciellt i den mest nybbgda delen och man kan hyra hela fängelset för festliga tillfällen som t.ex. bröllop... Varför man skulle vilja gifta sig i ett gammalt fängelse har jag ingen aning om, men det finns uppenbarligen de som vill.
De äldsta byggnaderna hade riktigt sjabbiga celler som knappt kunde nås av solljuset på utsidan. det var så trångt att man kunde nudda båda väggarna samtidigt, och den ytan delades av två personer. de som gjorde kökstjänst hade dock lite större, ljusare celler och de hade även tillgång till ett pingisbord och en piltavla för att fördröja tiden med.
Den nyaste av byggnaderna hade rastgårdar som hörde till varje cell och där bodde bara en person åt gången om jag förstod det rätt. Lite lyxigare kan man ju lätt säga då även de äldsta byggnaderna hyste brottslingar fram till 98.
Några spöken såg vi dock inte till, men vår självguidade tur var riktigt lärorik och berättade t. ex. om de sju fångarna som klättrade upp genom en ventilationstrumma och rymde från fängelset. Sedan var de inte särskilt smarta och kunde snabbt återföras till fängelset. Några av dem simmade över en flod endast för att infångas på andra sidan, medan en annan av dem gömde sig i ett skjul då han inte kunde simma... Att de överhuvudtaget tog sig upp i ventilationstrumman är en bragd, för jag tor inte ens jag skulle få plats i den. Hade fängelset fortfarande varit öppet hade de nog kunnat blivit hjälpa av Prison Break :)
Roligt hade vi i alla fall på vårt besök i fängelset!
Nu var det ju inte koltåg vi åkte till Maitland för att se, men det visade sig också att det inte var till Maitland vi skulle överhuvudtaget, utan East Maitland, vilket var två stopp tidigare från där vi steg av. Så, det var bara att köpa en ny tågbiljett och sätta sig och vänta på nästa tåg.
Till sist så tog vi oss tillbaka till East Maitland och det riktiga äventyret kunde ta sin början. Maitland Gaol (fängelse) togs i bruk 1848 och stängdes 150 år senare 1998. det sägs spöka, speciellt i den mest nybbgda delen och man kan hyra hela fängelset för festliga tillfällen som t.ex. bröllop... Varför man skulle vilja gifta sig i ett gammalt fängelse har jag ingen aning om, men det finns uppenbarligen de som vill.
De äldsta byggnaderna hade riktigt sjabbiga celler som knappt kunde nås av solljuset på utsidan. det var så trångt att man kunde nudda båda väggarna samtidigt, och den ytan delades av två personer. de som gjorde kökstjänst hade dock lite större, ljusare celler och de hade även tillgång till ett pingisbord och en piltavla för att fördröja tiden med.
Den nyaste av byggnaderna hade rastgårdar som hörde till varje cell och där bodde bara en person åt gången om jag förstod det rätt. Lite lyxigare kan man ju lätt säga då även de äldsta byggnaderna hyste brottslingar fram till 98.
Några spöken såg vi dock inte till, men vår självguidade tur var riktigt lärorik och berättade t. ex. om de sju fångarna som klättrade upp genom en ventilationstrumma och rymde från fängelset. Sedan var de inte särskilt smarta och kunde snabbt återföras till fängelset. Några av dem simmade över en flod endast för att infångas på andra sidan, medan en annan av dem gömde sig i ett skjul då han inte kunde simma... Att de överhuvudtaget tog sig upp i ventilationstrumman är en bragd, för jag tor inte ens jag skulle få plats i den. Hade fängelset fortfarande varit öppet hade de nog kunnat blivit hjälpa av Prison Break :)
Roligt hade vi i alla fall på vårt besök i fängelset!
Newcastle, Australien
Hej!
Nu har det äntligen blivit dags att minnas tillbaka på mitt underbara påsklov och det är väl lika bra att börja från början.
LÖRDAG
På lördagen den 11 april tog jag tåget två timmar norrut för mitt första stopp: Newcastle. Mitt hostel låg två minuters promenad från Newcastle Beach och resten av stan låg runt hörnet. Min kompis Tim agerade guide/chaufför/fotograf under de första dagarna vilket var riktigt lyxigt.
Första dagen blev en introduktionsdag till Newcastle. Vi var till stranden och tittade på de höga vågorna, klättrade på stora stenblock och letade krabbor.
Som ni ser på mitt ansiktsuttryck så var det en del ganska häftiga vågor som slog emot klipporna. Vädret var till och från ganska bra under min första dag och så länge det inte regnade så var i alla fall jag nöjd.
Efter att ha utforskat Bar Beach och Susan Gilmore beach så begav vi oss bort till Nobbie's Beach och dess lilla fyr. Det var här som jag för första gången fick uppleva hur det är att gå på sand som knarrar! Jag hade aldrig varit med om det förut och under mina två veckor så hittade jag massor med knarrig sand, men det var lika roligt varje gång :)
Som ni kanske vet så användes Australien först som en koloni för brottslingar som skeppades från England. De värsta av dessa fångar skickades sedan vidare till...Ja, ni gissade rätt: Newcastle. Än idag finns det saker kvar som vittnar om detta, bland annat den vågbrytare som fångarna tvingades bygga längst ut på udden som utgör Nobbies Beach.
SÖNDAG
På söndagen så var vädret snäppet bättre och det var riktigt soligt och varmt, vilket var perfekt för en längre promenad längs stranden från Bar Beach bort till Merewether Ocean Baths.
Under vår långa promenad lyckades vi se en sandkrabba, en nudist och lite småfisk.
Efteråt åkte vi bort till "the Bogey Hole" vilket var Newcastles första utomhusbassäng... En guvernör eller vad han nu var hittade en plats precis vid havet som var något skålformad och där vatten samlades när vågorna var nog höga att nå upp. Han uttnyttjade då återigen brottslingarna som skeppats till Newcastle och de byggde en trappa ner till platsen och högg ut en bassäng. det var riktigt halt att ta sig ner till vattnet, men det var roligt att bada. Några idioter hoppade från kanten ner i havet, vilket lätt hade kunnat döda dem.
Eftersom vi redan var blöta åkte vi tillbaka till Bar Beach och badade i havet på riktigt, vilket var första gången för mini del i Australien (jag vet, det var på tiden). Vattnet var riktigt varmt, vågorna var höga och det var bara solen som lyste med sin frånvaro.
MÅNDAG
Jag åt frukost på Nobbie's Beach medan jag väntade på att Tim skulle komma och hämta mig. Vi besökte Fort Scratchley och gick en guidad tur i tunnlarna och tittade på kanoner. Under andra världskriget blev fortet och Newcastle beskjutet av en japansk ubåt, men ingen kom till skada.
Jag och vår guide Frank
En kanon som restaurerats, vilket resulterade i att de som byggde den hade sönder nästan alla sina verktyg, så de sa bestämt ifån att de inte tänkte bygga några fler...
Newcastle är väldens största kolhamn, så dag ut och dag in åker enorma båtar in och ut ur hamnen för att förse resten av världen med kol. Jag och Tim spenderade en stund på eftermiddagen med att bara följa en av dessa enorma båtar på dess väg in i hamnen.
Efter att vi tittat klart på båten var vi till Newcastles lilla konstmuseum och tittade på tavlor (mest för att det regnade och för att det var gratis) samt tittade på några coola byggnader i området samt några riktigt coola, gamla träd.
På kvällen var Tim bortbjuden på sin kusins födelsedagsfest, så jag fick möjligheten att bege mig ut på egen hand i Newcastle. tyvärr förbjöds jag från att vistas utomhus efter mörkrets inbrott, så efter en promenad begav jag mig tillbaka till mitt hostel och tittade på TV med de andra gästerna, samt läste lite.
TISDAG
På tisdagen åkte jag, Tim och hans kusin Anna ut till Maitland för att besöka ett fängesle, men det är en intressant historia i sig, så det får ett eget inlägg...
På eftermiddagen när vi återvänt till Newcastle var vi och tittade på en obelisk uppe på en ganska hög kulle varifrån vi hade en bra utsikt över stan.
Det visade sig att obelisken var till minne av den första vindkvarn som funnits på platsen, vilket inte någon av oss hade gissat...Vi stannade inte särskilt länge för en grupp med barn kom högljutt spatserande upp för berget, antagligen för att beskåda den vackra utsikten, eller för att som en unge sa, hitta påskharen...
ONSDAG
Min sista morgon i Newcastle var en underbart vacker dag och jag begav mig ner till Nobbie's Beach för att äta frukost innan det var dags att checka ut och ta bussen till mitt nästa mål: Port Stephens.
Så otroligt vackert om jag får säga det själv! Min semster fick helt enkelt en väldigt lyckad början.
Fortsättning följer...
Nu har det äntligen blivit dags att minnas tillbaka på mitt underbara påsklov och det är väl lika bra att börja från början.
LÖRDAG
På lördagen den 11 april tog jag tåget två timmar norrut för mitt första stopp: Newcastle. Mitt hostel låg två minuters promenad från Newcastle Beach och resten av stan låg runt hörnet. Min kompis Tim agerade guide/chaufför/fotograf under de första dagarna vilket var riktigt lyxigt.
Första dagen blev en introduktionsdag till Newcastle. Vi var till stranden och tittade på de höga vågorna, klättrade på stora stenblock och letade krabbor.
Som ni ser på mitt ansiktsuttryck så var det en del ganska häftiga vågor som slog emot klipporna. Vädret var till och från ganska bra under min första dag och så länge det inte regnade så var i alla fall jag nöjd.
Efter att ha utforskat Bar Beach och Susan Gilmore beach så begav vi oss bort till Nobbie's Beach och dess lilla fyr. Det var här som jag för första gången fick uppleva hur det är att gå på sand som knarrar! Jag hade aldrig varit med om det förut och under mina två veckor så hittade jag massor med knarrig sand, men det var lika roligt varje gång :)
Som ni kanske vet så användes Australien först som en koloni för brottslingar som skeppades från England. De värsta av dessa fångar skickades sedan vidare till...Ja, ni gissade rätt: Newcastle. Än idag finns det saker kvar som vittnar om detta, bland annat den vågbrytare som fångarna tvingades bygga längst ut på udden som utgör Nobbies Beach.
SÖNDAG
På söndagen så var vädret snäppet bättre och det var riktigt soligt och varmt, vilket var perfekt för en längre promenad längs stranden från Bar Beach bort till Merewether Ocean Baths.
Under vår långa promenad lyckades vi se en sandkrabba, en nudist och lite småfisk.
Efteråt åkte vi bort till "the Bogey Hole" vilket var Newcastles första utomhusbassäng... En guvernör eller vad han nu var hittade en plats precis vid havet som var något skålformad och där vatten samlades när vågorna var nog höga att nå upp. Han uttnyttjade då återigen brottslingarna som skeppats till Newcastle och de byggde en trappa ner till platsen och högg ut en bassäng. det var riktigt halt att ta sig ner till vattnet, men det var roligt att bada. Några idioter hoppade från kanten ner i havet, vilket lätt hade kunnat döda dem.
Eftersom vi redan var blöta åkte vi tillbaka till Bar Beach och badade i havet på riktigt, vilket var första gången för mini del i Australien (jag vet, det var på tiden). Vattnet var riktigt varmt, vågorna var höga och det var bara solen som lyste med sin frånvaro.
MÅNDAG
Jag åt frukost på Nobbie's Beach medan jag väntade på att Tim skulle komma och hämta mig. Vi besökte Fort Scratchley och gick en guidad tur i tunnlarna och tittade på kanoner. Under andra världskriget blev fortet och Newcastle beskjutet av en japansk ubåt, men ingen kom till skada.
Jag och vår guide FrankEn kanon som restaurerats, vilket resulterade i att de som byggde den hade sönder nästan alla sina verktyg, så de sa bestämt ifån att de inte tänkte bygga några fler...Newcastle är väldens största kolhamn, så dag ut och dag in åker enorma båtar in och ut ur hamnen för att förse resten av världen med kol. Jag och Tim spenderade en stund på eftermiddagen med att bara följa en av dessa enorma båtar på dess väg in i hamnen.
Efter att vi tittat klart på båten var vi till Newcastles lilla konstmuseum och tittade på tavlor (mest för att det regnade och för att det var gratis) samt tittade på några coola byggnader i området samt några riktigt coola, gamla träd.
På kvällen var Tim bortbjuden på sin kusins födelsedagsfest, så jag fick möjligheten att bege mig ut på egen hand i Newcastle. tyvärr förbjöds jag från att vistas utomhus efter mörkrets inbrott, så efter en promenad begav jag mig tillbaka till mitt hostel och tittade på TV med de andra gästerna, samt läste lite.
TISDAG
På tisdagen åkte jag, Tim och hans kusin Anna ut till Maitland för att besöka ett fängesle, men det är en intressant historia i sig, så det får ett eget inlägg...
På eftermiddagen när vi återvänt till Newcastle var vi och tittade på en obelisk uppe på en ganska hög kulle varifrån vi hade en bra utsikt över stan.
Det visade sig att obelisken var till minne av den första vindkvarn som funnits på platsen, vilket inte någon av oss hade gissat...Vi stannade inte särskilt länge för en grupp med barn kom högljutt spatserande upp för berget, antagligen för att beskåda den vackra utsikten, eller för att som en unge sa, hitta påskharen...
ONSDAG
Min sista morgon i Newcastle var en underbart vacker dag och jag begav mig ner till Nobbie's Beach för att äta frukost innan det var dags att checka ut och ta bussen till mitt nästa mål: Port Stephens.
Så otroligt vackert om jag får säga det själv! Min semster fick helt enkelt en väldigt lyckad början.
Fortsättning följer...
