katarinaiaustralien

Så har vecka 13 av terminen börjat och det betyder sista veckan med lektioner. Min Creative Writing kurs tog slut redan förra veckan, men först på onsdag har jag mina sista seminarium och föreläsningar i de två andra kurserna. Om en vecka börjar den tre veckor långa tentaperioden och om en månad så kommer mamma, pappa, Maria, Thomas, Ella och min julklappshundvalp. (Är inte så säker på den sista, men man vet aldrig...)

Idag åkte Göran och co. hem. De var väl inte riktigt redo på att åka tillbaka till Sverige riktigt än. De verkar ha haft en bra semester, även om de önskade sig lite mera sol.

I lördags var det Maries födelsedag, så hon fick bestämma vad vi skulle göra. Började dagen med att gå till Glebe market, som var väldigt mysig. Hittade mycket jag ville ha, men tyvärr inget som var gratis. Dit ska jag se till att hinna åka några fler gånger innan mitt Australien-år är över.

Efteråt gick vi till fiskmarknaden där vi åt underbara chokladdoppade jordgubbar. Till lunch åt vi sedan en massa olika skaldjur och fisk. Var så mätt att jag inte behövede äta mer den dagen. Vi strosade genom Darling Harbour och vidare bort till the Rocks. Sedan strosade vi genom stan en stund innan det var dags för mig att sova min väg tillbaka till North Ryde på bussen.



Jag och Göran i Darling Harbour med Centrepoint Tower i bakgrunden.

Igår var vi till Manly igen. Tanken var sol och bad, men det regnade så det gick ju mindre bra. Vi hoppades hela tiden att det skulle klarna upp, men det gjorde det inte förrän vid fyratiden då vi var tillbaka inne i stan. Då vi inte kunde sola och bada så gick vi i affärer istället samt fikade. åt en jätte god chokladkaka som var så mättande att vi klarade oss fram till middag utan problem. Jag köpte en jätte söt sommarklänning. Av Göran fick jag dessutom en tidig julklapp som jag fick välja själv. Valde en Billabong plånbok med ett fjärilsmotiv - väldigt söt, flickig och väldigt mycket 'jag'. Tack brorsan! :)

Medan vi var i Billabong affären så såg vi en kändis. Hade det inte varit för den långa kön av folk som ville ha hans autograf hade vi aldrig vetat att han var känd. Jag och Göran försökte lista ut vem det var, och det visade sig att det var Mark "Occy" Occhilupo. Okej, så vem var det, tänkte vi då... Var en surfarfestival i Manly hela helgen, så det visade sig att han var en av Australiens vassaste surfare. Coolt! Typ.

Idag började jag min dag med att gå och simma, vilket jag är väldigt stolt över. Har blivit lite gymtid de sista veckorna, men skönt att vara ute och simma i solen. Därefte har jag faktiskt pluggat. Även det duktigt. Får se om jag får nått mer gjort ikväll, kan ju alltid försöka.



Måste ju visa ett kort på min nya, fina sommarhatt. Ska försöka få tag på ett fint band att linda runt den så att den blir lite färggladre, men annars så gillar jag den skarpt. När solen är som varmast, vilket är för det mesta, så är det bra att skydda huvudet med något.

Vad mer? Jo, jag glömde min mobiltelefon i vårt datarum idag. Tog väl minst en halvtimme om inte mner förrän jag ens kom på att den var borta. Till min stora lycka låg mobilen fortfarande kvar och väntade på mig! Var några stölder här i lördagskväll, så man vet aldrig.

Just det, ringde till immigrationsverket idag för att fråga om uppehållstillstånd. Haha, nej jag bara skojar. Jag var tvungen att ringa och kolla att mitt visum räcker till mars så som jag trodde, eller bara fram till 5 januari som min handledare på universitetet trodde. Visade sig att jag hade rätt.

Efter att nästan bara pratat svenska heöa helgen så slog min hjärna om sig ganska bra. Hälsade på folk på svenska. Tur som det var så låter ju det svenska hejet nästan likadant som det engelska heyet, så ingen verkade märka det. Mest jag som hade problem att ställa om hjärnan tillbaka på engelska. det värsta är nog när man växlar så mycket mellan språket att man inte kan hålla isär vilket språk som är vilket...blir så ibland när man är trött.

Nu ska jag äta en Tim Tam, dricka en halvliter vatten och kolla om det ska bli varmt imorn. Hoppas på det. Då kanske det blir ännu en simtur :)

~ Katarina

Efter vår underbara 39-graders dag så försvann det vackra vädret över natten och ersattes med mulet väder istället och även några regndroppar. Trist! Ska försöka mig på en soldans så värmen kommer tillbaka.

I onsdags så umgicks vi i vår kompis Wills rum. Will var på gymmet, så han visste inte att vi var där. Fast, lämnar man sin dörr olåst får man skylla sig själv. Att vi åt upp hans Tim Tams och låtsades vara honom på facebook är en helt annan historia. När han väl återvände så skakde han bara på huvudet och gick till ett annat rum, så tror ingen större skada var skedd.

Igår spenderade jag dagen med att skriva en ny version av min novell. Har nu kortat ner den från nästan 6000 ord till strax under 4000, så det var duktigt jobbat av mig. Försökte rädda de bästa bitarna så gott jag kunde, men the extended version är fortfarande bättre.

Pratade precis med storebror. de hade varit på äventyr idag och Kevin hade fått hoppa fallskärm. Jag valde att inte följa med då det hade inneburit att vakna kl fem på morgonen. Ska träffa dem imorn istället och gå på marknad i Glebe bland annat. Deras besök börjar ju gå mot sitt slut, konstigt att de ska åka hem redan på måndag.

Nästa vecka är sista veckan med lektioner. En av mina kurser är redan över, men har två andra föreläsningar och seminarier. Därefter är det dags för finals. 16 november, 19 november och 1 december är datumen för mina finals. Två prov och en uppsats. Ska nog gå bra. Känns konstigt att vi är så nära slutet och att jag inte kommer vara här nästa termin.

Fick veta häromdagen att jag är nummer 7 av 192 personer i kö för ett rum i Norrlandsgårdarna, så jag håller tummarna för mig själv. Skulle vara så himla skönt att bo lite närmare både stan och engelska parken. Kommer inte ha några pengar, så bra att bo så billigt som möjligt, även om en lägenhet hade lockat mer än ett studentrum i korridor. Försöker intala mig själv att det kommer bli roligt att komma tillbaka till Uppsala, och det blir ju så roligt som man gör det. Var beredda på en hel del ältande över min hemresa...Men som sagt, jag kan ju alltid åka tillbaka till Australien så småningom, måste bara spara lite först!

~ Katarina

Ja då var väl sommaren här på riktigt. Idag har det var +39 grader. Var som att stiga in i en ugn redan klockan tio på morgonen då jag tog en fem minuters promenad till vårt shoppingcenter för att klippa mig. Resten av förmiddagen spenderades inomhus, klistarde till en eller annan fläkt.

Efter två timmars lektion gick jag, Kat och Jess till poolen för en halvtimmes bad och plask innan middag. Var riktigt skönt att svalka sig, men när man väl var hemma igen var man lika varm igen.

Det tog fram till halv elva ikväll för det att börja bli svalt ute - och med svalt menar jag + 28 grader. Fram till tio lyckades det dock hålla sig kvar på 32 grader... Får se hur varmt det blir imorn. Enligt vädret ska det inte bli varmare än 22 grader, men jag är inte så säker på det. Jag vet i alla fall att Göran inte kan klaga på vädret de senaste dagarna. Undrar hur de överlevt hettan.

Idag fick jag post av syrran som skickade en Zoo-påse. Min lycka var gjord :) de är nästan slut redan, men sånt är livet.

Annars så försöker jag komma på ett sätt att korta ner min 5800 ords novell till 4000 ord...vet inte hur det ska gå, så kanske är jag tvungen att börja om från scratch. Ska in 16 november och vi måste göra minst fem drafts, så jag hoppas jag ska kunna lösa det på nått sätt. har bett en kompis läsa den och säga vad hon tycker så får vi se vad som händer.

Nu ska jag försöka krypa in i min lilla vinkyl för där är det bara 15 grader. Betydligt bättre än temperaturen i mitt rum. Men, jag ville uppleva livet i Australien och värmen är en stor del av det!

~ Katarina

I fredags var det dags för Valedictory dinner på DLC. Det betydde att klädkoden ändrades från pyjamas till finkläder och våra annars alldagliga bord förseddes med vita dukar. Istället för saft serverades det vin och för att slippa prata med de man alltid pratar med under middagen så hölls det tal efter tal efter tal... Men tänk vad roligt man kan ha med samma människor man äter tre mål om dagen, speciellt när man är tvugna att konversera då det är en trerätters middag...

Till förrätt kan jag inte exakt säga vad som serverades då jag bara han äta det översta lagret av något slags bröd innan min tallrik togs ifrån mig. Antar att jag spenderade för mycket tid på mitt andra bröd som serverades till. Till huvudrätt fick jag fisk som jag åt snabbt och utan någon direkt tanke på vad de smakade, jag var mest rädd att även den skulle tas ifrån mig. Till efterrätt fick vi sedan cheescake och glass med hallonsås. Jag undvek cheescaken som smakade svampigt, men glass med hallonsås var gott.



Jag och Jess; Courtney, jag, Harry och Katie; Jess, Jess, Kendall, jag och Courtney.



Jag och Sneha.

Efter middagen umgicks vi ett tag i varandras rum innan vi drog vidare till the Ranch, vårt närmaste uteställe. Ganska skabbigt, men tar bara fem minuter dit, så praktiskt. de gillar oss från DLC då vi är deras största kundkrets. Kvällen slutade runt tre-tiden på morgonen, i alla fall för min del.



Harry (AUS), Adam (USA) och jag (SWE); jag i guruns hatt från musikalen; jag och min vapendragare Jess

Ja det var en trevlig middag och kväll.

Igår söndag var jag till Manly med storebror och solade och badade. Vi såg dock inga hajar. Däremot såg vi ett flyplan skriva meddelandet: "DH loves Sara" på himlen. Göran lärde sig att det är vanligt att australiensarna tar med sig kundvagnen till stranden, speciellt om den är fylld med ett dussin lådor med öl...

Idag har det också varit riktigt varmt, säkert en 27-30 grader. Jag och Jess gav upp solandet och gick till poolen istället. Är nu lite röd på ena axeln och ganska röd i mittbenan. Får ha hatt imorn...

Annars så är allt som vanligt här. Är hungrig efter två mediokra måltider, så jag ska äta en tim tam.

~ Katarina

Efter två veckors slitande med kulissbygge, tillverkande av kostymer och mer eller mindre lyckade rep av scener och sånger så var det äntligen dags för premiär av DLC: O-Week the Musical. Hela lördagen gick åt att göra de sista förberedelserna inför kvällen. Jag fick uppdraget att gå fram och tillbaka på scenen för att testa ljudet. Jag valde att sjunga Hakuna Matata på svenska, vilket var uppskattat av min publik bestående av tre ljudtekniker (två av dem är studenter som bor på DLC). Mitt jobb var annars backstage och att se till att alla var klara för sina scener och att de hade rätt kläder på sig till rätt scen. De var dock ganska duktiga på att hålla mordning på det själa, så jag kunde se stora delar av musikalen båda kvällarna.



Jag och Sneha målar en banderoll; Kat och Adam är glada över att ha målat klart toalettgolvet; Kayleigh och Kat målar det sista på McDonaldsskylten.



Kat är glad att toalett/slottet äntligen är färdigt!!!

Musikalen var en succé. Alla som såg den första kvällen älskade den. Samma kväll anlände storebror och gänget från Sverige, dock utan bagage visade det sig. Mötte upp med dem på söndagen. Det första vi fick göra var att bege oss ut i regnet och leta efter lite billiga kläder så de skulle klara sig fram tills dess att bagaget hann ikapp dem (de fick sina väskor till sist på tisdagen...)

Efter att ha lagat oss lite sen lunch på hostellet begav vi oss ut till North Ryde. Jag gav en guidad tur av DLC och sedan tog Göran, Marie, Kevin och Jennifer en liten siesta på mitt rum medan jag gick och hjälpte till med förberedelserna inför den sista föreställningen av musikalen.

Mina gäster vaknade lagom tills dess att det var dags för musikalen att börja och det visade sig att de tyckte den var riktigt rolig. Vissa utsvävningar från manus gjordes, men det blev bara roligare. Efteråt var det bara att packa ihop. Två veckors slit för två föreställningar var över och det kändes både skönt och tråkigt på samma gång. Trots allt slit så har vi haft roligt för det mesta under tiden.

Igår, onsdag. fyllde min kompis Kat 20 år. Så vi firade med att äta tårta och dricka rosa champagne. Av mig och Jess fick hon ett fotoalbum med lite kort som hon blev jätte glad för. 

Idag har jag varit in till stan och umgåtts med storebror hela dagen. Vi var till Paddy's Market och akvariet. Bland annat så såg vi sjökor och jätte stora hajar, så det var roligt. Innan jag återvände hem till North Ryde fick jag en påse med svenskt godis, så nu har jag Polly, Daim, Dumla och AHlgrens bilar :)

Till helgen ska det bli varmt och skönt. På lördag ska mina gäster bege sig till Blue Mountains medan jag ska på hästkapplöpning. Sedan på söndag ska vi nog åka till Manly och bada i havet och sola lite.

Nu ska jag gå och se om det är någon mer än mig som är hemma eller om jag har hela kåken för mig själv.

~ Katarina

Om tre dagar kommer storebror och co. från Sverige! Ska bli jätte roligt att få besök, speciellt när man varit hemifrån i åtta månader. Och om tre månader är jag åter i Sverige, vilket känns himla skumt. Något annat som är skumt är alla julsaker som packats upp i affärerna - jag är ju van att det blir kallare och kallare mot jul, men här blir det bara varmare och varmare...skumt som sagt!

Idag är det varmaste dagen på länge med sol och + 30 grader. Självklart måste jag då gå till universitetet för fyra timmar av föreläsningar och seminarium, men jag får väl njuta av det vackra vädret under mina tre minuters promenader till och från DLC.

Min långa lista av måsten börjar sakta men säkert bli mindre och mindre. En uppsats är inlämnad och en ska börjas skrivas ikväll, eller antagligen imorgon då jag är ledig. Det mesta till musikalen är färdigt, men min kompis som är ansvarig för tillverkning av kostymer har blivit sjuk, så vi får se hur det går om vi kan få sjöjungrukostymen färdig i tid. Göran och gänget kommer förhoppningsvis och tittar på söndag. Får se hur mycket det förstår, men jag får väl fylla i luckorna efteråt.

Har även hunnit med att boka hostel till familjen i december, dock än så länge bara för Sydney. Sedan har vi även flygbiljetter tillbaka till Sydney från Brisbane 23 december, så det blir julfirande på någon strand i Sydney, vilket är något jag bestämt...haha!

Imorse försökte jag att stiga upp kl åtta, men det slutade med att jag ställde om väckarklockan till min vanliga uppstigningstid, klockan nio, och jag hann stiga upp precis lagom till de sista fem minutrarna av frukost. Min tanke var att hinna börja skriva på min uppsats innan min första föreläsning, men jag har i alla fall hunnit leta klart citat, så det gör det lättare att börja skriva en annan gång...

Nu ska jag packa skolväskan och ta en trevlig promenad i solskenet till andra sidan av campus.

~ Katarina

Efter åtta månader i Australien måste jag erkänna att jag börjar längta efter svensk mat. Visst har det varit skönt att slippa laga mat själv, men det betyder också att man frånsäger sig rätten till vad som bjuds. När man ätit ris och ris och åter ris dag efter dag, ja då börjar man längta efter kokt potatis, stekt potatis, potatistryck etc. Man ska väl inte klaga egentligen, men ibland undrar man vad kökspersonalen tänkte när de stuvade ihop lite grönsaker i en currysås. Vi refererar numera till dessa rätter som "rice and slop", vilket helt enkelt betyder "ris och gegga", typ.

Nu när jag börjat bli trött på ris har jag återfunnit rivna morötter. Det är väldigt gott och fyllande och äts numera varje dag, två gånger om dagen. Kanske hinner bli less på det med innan jag far hem till Sverige, men just nu är det min favorit i saladsbaren. Äter även mycket apelsin, vilket är gott. Min kompis pojkvän har ett apelsinträd på sin tomt - tycker jag är ganska coolt!

Har nu fått klart en uppsats, så det känns skönt. Den är hyfsat flummig, men ska nog få godkänt, så det är allt som räknas. Ska försöka börja på uppsats två imorn eller på söndag. Ska även gå till bibblan och titta på en barnfilm som ska diskuteras nästa vecka.

Idag har vi fortsatt måla på kulisserna till musikalen. McDonalds skylten är så gott som klar och slottet likaså. Måste bara måla golvet till vårt toalettbås och sedan är det en tegelvägg som inte heller är riktigt klar. Går framåt, men tjenen som är regissör eller vad man nu ska kalla henne, är en riktig plåga, så vi försöker att undvika henne så mycket som möjligt.

Annars så börjar värmen äntligen återvända. Yay! Har varit ganska blåsigt, men det börjar bli bättre. Hoppas de håller vad de lovar när de säger att det ska bli runt 30-grader i mitten på nästa vecka! :)

Nu är det snart dags för ännu en måltid. Får se vad som bjuds idag...kanske "rice and slop"...haha!

~ Katarina

Hej!

Dagarna fortsätter bara att rusa iväg och snart är vi halvvägs in i oktober. En månad kvar tills finals börjar och om mindre än två veckor kommer storebror och co. och hälsar på i två veckor. Innan dess är det dock mycket som ska hinnas med:

• Det ska skrivas en uppsats i Children's Lit. där realism och fantasy ska jämföras... suck!
• Det ska skrivas en uppsats i World Lit. där två böcker ska jämföras på nått annat djupt sätt (har ännu inte satt mig in i den uppsatsen då den är veckan efter children's Lit. uppsatsen
• Imorn ska jag hålla en presentation på 15 minuter om en film som heter East is East. Rolig film, mindre rolig uppgift...
• Det ska bokas hostels och fixas inför familjens besök i december (men det är en rolig uppgift, så den räknas knappt)...
• Det ska läsas noveller och skrivas noveller och sen ska jag försöka få ett grepp om postmodernism, vilket jag aldrig verkar riktigt lyckas med...
• Sedan så är det musikal här på DLC om två veckor, mycket jobb med den innan dess...
• Och nu när värmen är tillbaka så vill man ju även hinna med lite strandtid och jobba på solbrännan...

Idag har vi målat och fixat och donat inför musikalen. Har målat skyltar, Sprayat svart färg på papp för att göra ett slott och målat två enorma pappskivor vita - de ska så småningom bli en kostym föreställande ett spelkort, antagligen hjärter ess. Min kompis kat som är ansvarig för kostymer och annat är otroligt stressad. Mycket för henne att sy de kommande veckorna. Jag försöker hjälpa till så gott jag kan med det jag kan, dock inte sy, för det är jag kass på.

En vecka in på sommartiden så är det riktigt ljust på kvällarna, börjar skymma runt sju, så det är mysigt. Efter en och en halv veckas regnande och stormande, så är värmen nu åter. Dock inte 30 grader än, men i alla fall över 20-strecket.

Förra veckan när jag var tillbaka till Manly på snabbvisit var det så stormigt att jag nästan blåste omkull. Samma dag var det även tsunamivarning längs Australiens östkust, men som tur var så drabbades vi inte av några enorma vågor. Fast blåsten gjorde att det var ganska höga vågot hursomhelst. Färjan till manly var till och med inställd.

Idag fick jag tillbaka min första novell för terminen och jag var 2% från att få en Distinction, vilket är det näst högsta betyget. Hmff, lite sur över det, men förhoppningsvis kan jag höja mig lite på den sista inlämningsuppgiften så jag kommer upp till det betyget i alla fall. Fick bra betyg för min delaktighet på lektionerna, så det hjälper förhoppningsvis också.

Fick mitt schema för mina finals igår. Min sista novell ska lämnas in första dagen, den 16 november, sedan har jag prov i Children's Lit. 19 november och prov i World Lit. 1 december. det betyder att jag har två veckors lov mellan mina två prov. Både bra och dåligt. 

Annars har jag väl inte så mycket nytt på den här fronten. Ska snart gå på möte för oss boende och sedan ska det nog målas fler skyltar. Hoppas Kat fått sovit lite middag så hon är lite piggare. Imorn är det lektioner hela dagen och sedan på torsdag blir det att skriva uppsats!

Hoppas allt är bra med alla där hemma. Börjar verkligen vara less på maten här, så ser fram emot svensk mat: palt, plättar, blodpudding, falukorv, knäckebröd, kexchoklad... :) Ris ska jag inte äta på minst ett halvår, för det äter jag alldeles för ofta här (ibland två gånger om dagen)...

Saknar er alla!
~ Katarina

I två veckor så bodde jag på Manly Backpackers. Jag delade rum med fyra andra personer. En tysk som mest försökte överleva sin jetlag, så jag pratade inte så mycket med henne. Sedan var det en jätte trevlig braisiliansk tjej, Erika. Hon jobbade dubbla jobb och läste engelska på kvällarna, men de få gånger vi hade chans att umgås så kom vi väldigt bra överrens. Sedan var det en engelsk tjej, Hannah, som jag lärde känna bäst. Hon är i Australien för att jobba för att jobba med reklam. Sist men inte minst hade vi en australiensiska, Fiona. Fiona är 42 och bor på hostel! Hon jobbar visserligen som nattmanager några gånger i veckan, men annars så är hon en arbetslös skådespelerska som verkligen har en känsla för dramatik. Hon sov de uddaste tiderna och gick mest klädd insnodd i en sarong.

Utanför mitt rum träffade jag en hel del andra underbara och unika människor. Bland annat så var det Yaroslav från Ukraina, Mark från Tyskland, Dr. Cliff och Greg, båda från England, och så en hel rad med skandinaver. Jag, två svenska tjejer, två norska tjejer och två finska tjejer fick smeknamnet 'Skandos'. Finskorna protesterade dock och sa att de inte alls var skandinaver. Visade sig även att de hyste att ganska hotfullt agg mot Sverige. Detta förvånade mig litet, men det gav mig även chansen att ta upp hockeymatchen där Sverige tog igen underläget 1-5 och vann med 6-5 mot Finland. Alltid lika roligt när man kan dra upp den fina lilla anekdoten!



Manly Backpackers är ett galet ställe där en del har bott i nästan ett år medan några är nyss anlända från Europa eller USA. det är en perfekt plats att knyta nya kontakter och bygga upp ett nätverk i Manly. När jag flyttar tillbaka till Sydney vill jag bo i Manly på heltid. Nu får jag nöja mig med att åka dit och hälsa på mina nya vänner.

Mestadels av tiden i Manly måste jag erkänna spenderades antingen på stranden eller på en av hostelets balkonger. Det fanns inga måsten under två veckor och det var skönt att bara sitta och umgås. Det fanns alltid någon att hänga med och ville man ha en stunde för sig själv var det bara att ta en promenad på stranden eller till internetkaféet på andra sidan gatan. det fanns visserligen gratis internet på hostelet, men bara två datorer, så det blev lätt kö.

Några roliga anekdoter tog jag allt med mig från min tid i Manly. De är följande:

En eftermiddag då jag hade varit på stranden så kom jag tillbaka till hostellet och satte mig för att läsa. Efter en stund kom ukrainaren Yaroslav och tyske Mark in och frågade om jag ville följa med på en expedition. I mina öron lät det som om de skulle ta mig till en gränd och döda mig, men Yaroslav lovade att han skulle visa oss en jätte vacker plats. Tillsist hade han lyckats övertala mig, så jag följde med på en promenad, inte helt säker på vad jag skulle förvänta mig.
Efter en timmes promenad kom vi till South Head som är en klippavsats med utsikt över havet. Yaroslav hade rätt, det var jätte vackert där.
Därefter promenerade vi bort till North Head för att se solnedgången över Sydney. PÅ vägen dit gick vi förbi en polisavspärrning och de visade sig senare att de hade hittat ett skelett i bushen dagen innan. Intressant! Vi var för tidiga till solnedgången och orkade inte vänta, men utsikten var väldigt fin, så det var värt promenaden.



South Head



North Head

En annan sak som hände, som mest är rolig i efterhand, var att jag en kväll när vi gick ut inte hade några fickor och jag ville inte ta med mig en väska. Så jag bad min kompis Cliff att ta mitt körkort, mitt passerkort och min mobil i hans ficka då vi bodde på samma ställe. Detta var en briljant plan ända fram tills dess att vi båda glömde bort att han hade alla mina saker. När vi kom tillbaka till hostellet sent på kvällen så satte vi oss alla i TV-rummet. Några somnade, vilket inte är särskilt ovanligt. Cliff gick för att kolla sin mail och var borta ett bra tag. Efter ett tag så kände jag att jag också höll på att somna och kom då ihåg att Cliff hade mitt passerkort mm. När jag tittade vid datorerna visade det sig att han hade gått och lagt sig och jag hade glömt vilket rum han bodde i då han nyss bytt rum.
Så jag återvände till min soffa efter att ha insett att jag inte heller kunde ringa honom då han även hade min mobil. Jag hade dock turen på min sida, för nattmanagern Jack (ännu en britt) kom förbi och frågade hur det var med mig. efter att ha berättat för honom att jag inte hade mitt passerkort så släppte han in mig i mitt rum så jag fick sova i min säng.
Nästa morgon när jag vaknade var jag tvungen att ta med mig allt jag kunde tänkas behöva fram tills dess att Cliff vaknade. Klockan elva kom han in i TV-rummet och när han såg mig så frågade han genast om jag suttit där hela natten. Han hade helt glömt bort att han hade mina kort och när han kollade igenom sna fickor på morgonen insåg han vad han hade gjort. Men, men, ingen skada skedd - inget hade försvunnit och jag fick sova i min säng.

Den tredje anekdoten är från sista dagen på hostellet. Kvällen innan hade en tant (ca 55+) checkat in på hostellet och hon hade valt sängen ovanför min. Hon had einte så mycket val, men ändå. På fredagsmorgonen gick jag upp kl åtta för att hinna duscha och packa det sista innan jag var tvungen att checka ut kl 10. När jag kom tillbaka från min dusch så tänkte jag att jag skulle hänga ut min handduk på balkongen så den han torka lite innan jag var tvungen att packa den. Visade sig då att min strandhandduk fortfarande var jätte blöt från dagen innan, vilket jag tyckte var skumt, men jag ägnade det inte så mycket tanke utan gick och åt frukost.
När jag kom tillbaka var tanten, Fiona och Hannah alla uppe. Tanten sa då att hon inte hade haft någon handduk så hon had elånat en annan och tänkte att hon kunde behålla den och hämta en ny från receptionen. Fiona sa då att vi inte får nån handduk utan att det antagligen var någons privata handduk. Jag ägnade dem inte så mycket intresse fram tills dess att tanten visade varifrån hon hade tagit handduken. Visade sig att det var min strandhandduk täckt i ett lager av sand som hon hade tagit. Illa illa! Hade hon tagit min andra handduk hade jag nog blivit lite arg, men hon hade tur och kunde komma undan ganska lätt. Tycker dock att en tant borde veta bättre än att bara "låna" någons handduk. Även detta är roligare så här i efterhand.



Jag gillar att visa bilder på mat och annat gott, så varför ge upp ett vinnande koncept? Dessa bilder är från Max Brenner dit jag var med min kompis Kat under lovet. Det var hur smaskigt som helst. Hade även turen att få svensk choklad med posten under lovet, så det tackar jag för!

Sista helgen på lovet bodde jag med Kat och hennes pojkvän Matt. Matts föräldrar var bortresta så vi hade hela stället för oss själva. Det regnade mest hela helgen så förutom en shoppingtur (jag köpte en ny bikini inför den nya badsäsongen) och ännu ett besök på Max Brenner, så spenderade vi mestadels av tiden med att äta god mat, titta på film och spela alfapet. Det är tufft att spela alfapet på engelska då man inte får använda de ord man kan få fram på svenska. Jag försökte inför multikulturella regler, men de tre australiensare som jag spelade med godkände inte det. Typiskt! KOm dock tvåa en av spelomgångarna, annars så vann jag oftast från slutet räknat.



Just det, glömde nästan bort den mest dramatiska anekdoten. En av dagarna, tror det var på lördagen mitt emellan lovveckorna så umgicks vi fram till tidigt på morgonen. Runt 04.00 gick jag och två till och satte oss framför TV:n. Varför jag inte hade gått och lagt mig vid det här laget har jag ingen aning om, men hursomhelst, efter en liten stund gick brandalarmet. Hela receptionen var full av gråaktig rök som fick det att klia i halsen. Vi skyndade oss att öppna dörrarna ut mot vägen och snart började nyvakna boende att strömma ut. En brandbil kunde höras på väg mot hostellet. Vi gick ner till stranden medan vi väntade på att få gå in igen och till sist, halv fem på morgonen kunde jag krypa till kojs. Hade jag sovit innan brandalarmet startade hade jag nog inte vaknade. Var flera som inte hörde det.
Visade sig att en idiot lekt med en brandsläckare. Han var INTE populär nästa morgon, speciellt inte hos gubben som äger Manly Backpackers. Han är nu skyldig dem 500 dollar för brandkårens utryckning. Killen hade dock redan blivit utkastad från hostellet och bodde inte där, så jag vet inte om de lyckats få tag på honom. Allt fångades på övervakningskamerorna, så de visste exakt vilka som var där när det hände. Själv är jag glad att jag hann gå därifrån innan deras dumheter börjad epå riktigt.

Ja, det var nog allt för den här gången. Imorn ska jag åka ut till Manly och hälsa på mina kompisar där, vilket ska bli roligt. Får se om jag kommer hem igen med några nya anekdoter...man vet aldrig!

~ Katarina the Scando

Tillsammans med min kompis Kat och hennes pojkvän Matt hade jag bestämt att vi skulle göra ett besök på Taronga Zoo. Vi valde onsdagen första veckan av lovet och bestämde att vi skulle träffas där kl 10. När jag vaknade kl 8 på morgonen var det ett konstigt rödaktigt sken utanför fönstret. När jag kikade ut så var det alldeles rökigt på himlen och eftersom jag aldrig hade sett något liknande förut i mitt liv så tänkte jag att det kanske brann i närheten.

Då jag inte hade någon frukost tänkte jag att jag skulle köpa något att äta på färjan in till stan eftersom jag hade bråttom och inte ville vänta på nästa färja. På väg till färjeläget mötte jag en kvinna med munskydd. Jag skrattade åt henne och tänkte att stackarn säkert var rädd för svininfluensan.

När jag kom till färjeläget fick jag veta att färjan var inställd och att det gick direktbussar istället in till stan. Jag fick också veta att det var en röd sandstorm som drabbat Sydney, något som typ aldrig hänt förut. Tyvärr serverades det ingen frukost på bussen och jag hade ståplats hela vägen in till Circular Quay, så det var med glädje jag köpte mig lite frukost där. Turen var på min sida, för även fall Manly färjan var inställd så kunde de fortfarande köra inre hamnfärjorna.

På färjan ut till djurparken så bad besättningen om ursäkt för dammet på färjan. De förklarade att de redan skurat den fyra gånger, men att ingenting hjälpte. Det var röd sand överallt!



Matt och Kat blev något försenade till sjurparken då de var tvugna att försöka tvätta rutorna på deras bil utan attanvända vatten...På grund av att Manlyfärjan var inställd var det dessutom extra mycket trafik och det var heller kasnke inte den bästa sikten.

Höjdpunkten på dagen var att se elefantbebisen som vägde runt 90kg när den föddes i juni och han går upp cirka 1kg om dagen! Han är Australiens första elefantbebis att födas i landet och i början på nästa år kommer de att få två bebisar om allt går bra, en av dem är hans syskon. Han var en riktig vilde och otroligt charmig!





På eftermiddagen gick vi tillbaka till elefanthägnet för att titta på deras show. Elefanterna flyttade stockar och spelade fotboll medan den lille elefanten sprang runt och störde dem samt stal den stora fotbollen.



Dagens andra höjdpunkt var att klappa en echidna. Det är en av mina häftigaste djurminnen, och jag har ganska många sådana!



När jag väl kom tillbaka till Manly den eftermiddagen var jag helt slut efter att ha sovit lite och sedan varit ute hela dagen i sandstormen. Det var en unik upplevelse att andas in röd sand (inte så farligt som det låter). Kändes som om vi hamnat på Mars eller som om världen var på väg att gå under, så nu vet jag hur det känns...haha! Väl tillbaka på hostellet lyckades jag sova mig igenom en hel film innan jag orkade umgås med mina hostelvänner och berätta för dem om sandstormen som de flesta missat då de låg och sov. Ibland är det bra att gå upp tidigt på morgonen.

Till djurparken ska jag hinna ta mig minst en gång till innan jag åker hem till Sverige. När sandstormen hade lagt sig fick jag bevisat för mig att det verkligen är djurparken med en av de vackraste utsikter i världen, om inte den bästa!



~ Katarina

Hej igen!

Nu är jag åter i North Ryde efter två veckors lov i Manly. En trist förort blev utbytt mot en betydligt roligare förort och trots att de hör till samma stad så tar det en och en halvtimme att ta sig från den ena till den andra. I alla fall, innan jag ger mig in på att berätta om mina äventyr under lovet så måste jag skriva om Conception Day som var på fredagen innan lovet.

Conception Day är dagen då Macquarie University grundades och i år firades universitetets 40- årsdag! Några stackare hade lektioner fram till lunch, men de flesta var lediga för att fira denna underbara dag. På eftermiddagen var det festival på campus, men på DLC började dagen redan klockan 06.00 vare sig du ville eller inte. Jag försökte att ignorera den höga musiken och allas tjo och tjim, men gav upp halv sju.

Till frukost fick vi otroligt goda bacon och ägg-hamburgare. Även alkohol serverades (!). Själv vaknade jag med en otrolig huvudvärk, så jag höll mig till vatten. En del var redan onyktra innan sju, men det var bara en början!

DLC hade tryckt upp t-shirtar dagen till ära, så det var ett hav av rosa människor överallt i huset. Vi satt ute på vår uteplats och umgicks i det otroligt vackra vädret och när vi fick tråkigt var det bara att gå och hoppa i vår hoppborg (vi hade den bara för den här dagen).



Under förmiddagen fick vi besök av cyklande poliser som kom förbi för att kolla läget. Vi uppförde oss extra exemplariskt medan de var där.

Efter lunch så var det dags att traska bort till universitetet för festivalen. Att komma in på området tog ofantlig tid då man först var tvungen att visa sitt ID-kort för en kille, gå via en kille med metalldetektor och sedan traska förbi två droghundar. Väl inne på området visade det sig sedan att man inte kunde lämna området och sedan komma in igen. Detta hade vi ingen aning om, så jag hade varken tagit med mig en tröja för kvällen eller några pengar. Naivt av mig, men ändå!





Det var flera olika band som spelade. Mina favoriter var Casette Kids. Blue Juice var också bra, men kvällens dragplåster var Wolfmother, de enda jag hade hört talas om innan Conception Day. Tyvärr var jag så iskall efter Blue Juice att jag gav upp och gick hem och åt middag, tog en varm dusch, packade det sista av mina grejer innan lovet och sedan somnade jag.

En rolig, galen dag i Australien!

~ Katarina

I lördags var det öppet hus på universitetet och därmed även öppet hus hemma hos alla boenden på campus. Jag ställde frivilligt upp på att leda guidade turer genom DLC's lokaler och försöka locka studenter att välja att bo just här.

Iklädda matchande vita t-shirts som det stod DLC STAFF på med stora bokstäver samt 'Ask me for a tour', så begav vi oss till campus. Vackert väder hade vi, sol och +27 grader. Snart började folk lockas till vårt lilla tält och en efter en skickades vi iväg för att guida intressanter av DLC.

Dagarna innan hade vi själva fått en snabb tur runt DLC så vi visste vad det var de ville att vi skulle visa. Under min första guidning tillsammans med min kompis Kat så kom vi till ett av rummen vi skulle visa, men dörren var låst. Så vi fick ett utmärkt tillfälle till att visa henne vad man har RA (residential advisors) till. Hon fick även en chans att prata med vår rektor, så hon var riktigt nöjd.

Därefter hade jag en tjej, hennes bror och deras pappa. Pappan ville att hon skulle bo på det kristna colleget som vi bor granne med, men dottern ville hellre bo på DLC, innan hon ens sett insidan av RMC.

Tredje tjejen var också riktigt intresserad och hennes mamma lyckades jag vinna över med att berätta att vi har 24 timmars säkerhetsbevakning samt en säkerhetsvakt under natten.

Vid lunch blev vi avbytta av eftermiddagens gäng. Jag gick och satte mig på balkongen för att läsa och kunde då även agera statist, då de guidade turerna kom ut på balkongen.

Igår hade vi den första repititionen av DLC's musikal. Jag har inte med i själva musikalen, men jag hjälper till på kostymavdelningen. Det är ett riktigt bra manus, så det kommer nog bli riktigt bra. Efter lovet blir det ett projekt för alla inblandade att ta tag i.

De senaste dagarna har jag pluggat som en tok, men nu börjar jag äntligen se ljuset i tunneln. Mina två uppsatser är klara och behöver bara lämnas in. Har två dagar kvar med lektioner, sedan på fredag är det festival på campus och sedan flyttar jag ut till Manly och stranden i två veckor!

~ Katarina

Hej!

Igår hjälpte jag till med att göra reklam för Macquarie Universitys utbytesprogram. Jag tog direkt ansvar för det Nordiska bordet tillsammans med en dansk utbytesstudent och två australiensare som varit på utbyte i Danmark respektive Finland. I fem timmar gjorde vi vårt bästa att locka studenter till att åka på utbyte till något av de nordiska länderna.

Jag gjorde mitt bästa för att göra så bra reklam jag kunde för Uppsala universitet och några verkade genuint intresserade. En tjej hade redan kommit in i Uppsala nästa termin, men var inte helt säker på om hon ville åka. Jag hoppas jag övertalade henne. En kille hade en kompis som pluggade i Uppsala just nu och hade det otroligt bra, så han ville också åka dit.

Efter en fullspäckad dag var jag riktigt trött och somnade strax efter elva på kvällen. Halv tre på natten vaknade jag av brandalarmet! Försökte först ignorera det obehagliga tjutet, men till sist var det bara att pallra sig upp och ut i natten tillsammans med alla andra. I tjugo minuter var vi tvugna att vänta innan vi fick gå in igen och under den tiden var vi tvugna att lyssna till brandalarmets siren. Anledningen till brandalarmet visade sig var att någon ännu en gång lyckats glömma bort att de stoppat något i micron.  Somnade dock om på tio minuter, så ingen större skada skedd.

Idag vaknade de på bottenvåningen upp till att någon hade smort in allas dörrhandtag, toalettsitsarna och duschhuvuden med jordnötssmör. Är glad jag inte bor där. Det pågår visst ett krig mellan de två bottenvåningarna, så vi får se vad som händer här näst. Jag håller på öst, för jag känner ingen som bor på väst.

Bara en vecka kvar nu till vårt två veckor långa vårlov. Har spenderat hela dagen med att plugga. Nu ska jag gå på möte om lördagens öppet hus som jag har anmält mig frivillig till att hjälpa till med. Varför? Jo för vi får en gratis t-shirt. Ha ha, jag är lättövertalad helt enkelt. Det skuras och fejas överallt här på Dunmore för att visa upp vår bästa sida. 

Häromdagen hade vi förresten ett extrainsatt möte för alla oss som bor här. Inofficiellt fick vi då veta att Dunmore ska ta hårdare tag när det hjäler drogmissbruk för det har ökat kraftigt den senaste tiden, så den som blir rapporterad för att ha använt någon som helst drog har 24 timmar på sig att flytta ut. De varnade även för att det kommer vara massor med knarkhundar i krokarna nästa fredag då det är festival på universitetet. Den enda drog jag missbrukar är choklad, så så länge chokladhundarna stannar hemma, så ska jag nog klara mig bra!

Nu ska jag gå och täcka ett dörrhandtag med sylt...uhm, jag menar, gå på möte!

~ Katarina

Hej!

Idag är det farsdag i Australien, så ett extra grattis till alla pappor! Jag kommer fira stort här borta med att plugga hela dagen, mycket som ska hinnas med nu när det bara är två veckor kvar till lovet. Våren är nu här på riktigt, det blommar och grönskar i varenda vrå av Sydney och värmen börjar sakta men säkert komma tillbaka. I torsdags regande det för första gången på evigheter, men det var bara en skur så det blev knappt blött. I fredags hade vi 25 grader varmt, så det var härligt.

Igår var jag och min kompis Jess till Bondi för att ligga på stranden en stund. Vi bor dock i Sydneys sämsta hörn, så det tog oss två timmar att ta oss dit. Blev därför inte alltför mycket soltid, men det var trevligt att komma iväg från DLC för dagen.

På kvällen tittade vi på en obehaglig film som hetter Hostel...tror nog jag ska undvika hostel i fortsättningen...haha! Vi har även fixat så vi har den senaste Harry Potter filmen, men vi fick lämna den tills ett senare tillfälle, för vi var alldeles för trötta för att se den igår.

På onsdag ska jag hjälpa till med universitetets utlandsstudierdag. Ska göra mitt bästa att lura så många australiensare som jag kan till Sverige. Vet inte vad jag ska locka dem med...köttbullar från IKEA kanske...Återkommer med hur det gick!

På lördag har vi öppet hus både på universitetet och här på DLC. Har erbjudit min hjälp här där jag bor, men har inte hört något så vi får se. Kommer dock att vara fullt med folk här.

Just det, häromdagen hade vi en fågel i vår korridor. Tror de tillsist lyckades få ut den, men hela förmiddagen satt den på insidan av ett fönster och kvittrade. Jag höll mig inne på mitt rum, med dörren stängd för ovanlighetens skull.

Ja, annars så händer det väl inte alltför mycket. Måste ta tag med mitt läsande nu i alla fall. Återigen, ett stort extra-grattis till alla pappor på denna bonus-farsdag!

~ Katarina

Hej allihopa!

I fredags så var det dags för Dunmore Lang Colleges årliga bal. Var den skulle hållas var en välbehålld hemlighet fram till sista stund. Detta enda vi fick veta var att bussarna avgick från college kl 18.15. den som inte var med på bussen fick helt enkelt skylla sig själv.

Förberedelserna inför balen började veckan innan då jag och två tjejkompisar begav oss ut på jakt efter skor till mig och en klänning till Jess. Vi hade turen på vår sida och behövde inte leta alltför länge. Därefter inhandlades även nya smycken, smink, nagellack och självklart en biljett till balen. Jag och Jess beställde även tid hos frisören för att göra oss riktigt fina för denna trevliga tillställning.

Till sist kom fredagen och kvällen började med gruppkort för alla som skulle på bal i vår matsal innan vi alla bordade de tre väntande bussarna som skulle ta oss ner till stan. Var i Sydney vi skulle hålla till var fortfarande en henlighet. Vad jag dock fick veta var att vårt college spenderat cirka $300 000 på tillställningen, vilket är i runda slängar 300 000 kronor...

Det visade sig att man hyrt in sig i en lokal i Luna Park vilket är en liten nöjespark strax intill det ena brofästet på Harbour Bridge, varifrån man har en underbar utsikt över hamnen.



Vi bjöds på tre rätters: till förrätt fick vi nån slags friterad fiskbulle...haha, det var en dålig beskrivning, men ungefär som en rund fiskpinne, men godare. Till huvudrätt fick vi kött och svamprisotto och till efterrätt serverades det creme brulée.

Maten var helt okej, men jag var lagom mätt efter förrätten, så min kompis Kats pojkvän åt upp det mesta av min stek. Efterrätten var en besvikelse då jag hoppats på en glassbomb a'la Nobelfesten.

Efter att vi ätit intog vi alla dansgolvet, inklusive vår rektor, eller vad man nu ska kalla nissen som är ansvarig över oss och alla som jobbar här på Dunmore.



Kvällens tre rätter.



Jag och Kat.



Mina coola skor. De höga klackarna gjorde snart att fötterna värkte, men vill man vara fin får man lida pin!

När klcokan började dra sig närmare elva på kvällen var det dags att dra vidare för de som ville. Vi begav oss i samlad trupp ner mot färjeläget och fick sedan åka vattentaxi över till Darling Harbour. Två amerikaner nekades inträde till klubben där efterfesten hölls, en av dem började gråta. Två stycken hade ett högljutt gräl precis intill vårt bord, så det var svårt att inte lyssna, och några blev tillsagda att lämna klubben pga att de var onyktra. Vi stannade kvar till klockan tre då de stängde och tog en taxi hem till Dunmore.

Taxiresan tog inte mer än tjugo minuter men kostade oss 47 dollar. Jag var den enda av tre personer som hade pengar, men min 40 dollar räckte inte hela vägen. Att jag tagit med mig ett kreditkort hjälpte inte särskilt mycket när jag inte hade nog mycket pengar på det... Det slutade med att vi var tvugna att låna 7 dollar av en kille som bor på Dunmore, så det löste sig som tur var.



Bild 1: Jag och min korridorare Ash.
Bild 2: Jag och min f.d. korridorare Matt
Bild 3: Alex, Frank och jag.

Dunmore Lang Colleges bal blev helt enkelt en väldigt lyckad tillställning. Trots att vi åt tillsammans med samma människor vi äter med varje dag så var det ändå mycket trevligare - ny lokal, fina kläder och en avslappnad stämning. Så här i efterhand har ingen några pengar kvar efter att ha köpt det de behövde till balen, men sånt är livet!



~ Katarina

Efter fyra veckors resande återvände jag till Sydney för att spendera min sista vinterlovsvecka i Manly. Där bodde jag på ett litet hostel två kvarter från stranden och jag åkte färja nästan varje dag. Trots att jag hade det underbart roligt på min resa så var det ändå skönt att komma tillbaka till något välbekant. Att se operahuset igen gjorde mig otroligt glad.



Vädret i Sydney började äntligen bli varmare, men vinden var fortfarande lite kylig vid havet, så man fick lov att ha en kofta på sig, för det mesta.

Efter några dagar i Manly tog jag en färja och tre tåg för att ta mig upp till North Ryde för att betala för mitt rum på DLC för andra terminen. Väl där kunde jag även plocka ut min post. Receptionisten tyckte att jag hade fått mycket post, men när jag förklarade att jag hade fyllt år så förstod hon precis.



Tack för alla fina kort, teckningar, den goda chokladen som tog slut i ett nafs och för pengar som gått till kläder och en ny kamera. Även ett tack till Maria för kosertbiljetterna till Coldplay för några månader sedan, det är en födelsedagspresent jag aldrig kommer glömma!

2 augusti kunde jag till sist flytta tillbaka in i min tegelstensbunker i North Ryde. DLC vimlade av nya amerikaner och vi som var kvar från förra terminen kände oss som en minioritet. Amerikanerna hade redan haft en vecka på sig att lära känna varandra, men vid det här laget har jag hunnit träffa några trevliga nykomlingar.

Det var riktigt skönt att få packa upp alla väskor och återigen sätta upp kort och teckningar på väggarna. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag i några timmar, men ganska snart hade allt funnit sig tillbaka till sin plats.

På min våning 2east hade ungefär hälften av rummen bytt ägare, men de flesta rummen hade fyllts upp av australiensare som övergivit andra våningar för vår. Några nya hade dock flyttat in. Vi drog ihop till en korridorsfest och åkte in till stan och sjöng kareoke, vilket var mycket trevligt.

3 augusti började skolan igen och jag måste erkänna att jag denna termin har ett schema jag inte riktigt kan klaga på...jag har lektioner måndag - onsdag varannan vecka och tisdag-onsdag varannan vecka. låter som en lyx och det är det, men jag har mycket mer att plugga den här terminen, så tiden går mestadels till det. Jag läser nu World Literature in English (Världsliteratur i engelska), Children's Literature (Barnböcker) och Creative Writing II (kreativ skrivning, fortsättning på den kurs jag läste förra terminen). Så det känns som om jag inte gör så mycket annat än läser och läser och läser och om jag inte läser så skriver jag.

Våren har äntligen nått oss, även fall det officiellt inte är vår förrän i september, men träden har börjat knoppa och vi har runt 22 grader som lägst på dagen. I söndags var vi och tittade på när vårt college mötte de andra i rugby. Då hade vi runt 28 grader, så det var helt underbart. Vi har dock fortfarande lite kallt på kvällarna, men snart så är det nog varmt igen dygnet runt. Har till och med fått ta ut fläkten igen ur garderoben!

Annars så har vi inte så mycket för oss. Imorn ska vi dock ha bal, så det ska bli riktigt roligt. Nästa vecka är det superhjältstema på vår lokala pub, så dit ska vi nog försöka ta oss.

Njut nu av era sista sommardagar så ska jag gå och njuta av våren.

~ Katarina

När jag landade i Adelaide på tisdagskvällen var jag helt slut. Jag gjorde det lättare för mig själv och tog en taxi till mitt hostel istället för bussen. Med all min packning var det betydligt enklare, och fortare gick det dessutom. Snart hade jag bäddat ner mig i min säng och första natten sov jag fjorton timmar. Helt död var jag! Dagen efter spenderade jag mestadels på hostellet. Jag såg på film med min rumskompis från Nya Zeeland, tvättade och sov middag.

Dag två tog jag mig till sist i kragen och begav mig ut för att utforska Adelaide. Jag strosade runt i centrum och var till den botaniska trädgården och tittade på vackra blommor och coola träd.





Den tredje dagen fick jag sällskap av tyske Jan som jag träffat på turen i the Outback. Vi var ut till en wildlife park där de hade alla typiska australiensiska djur, som till exempel kängurur, kolaor, dingos, vombater och giftiga ormar. Vi kunde gå runt bland kängurus och emus och i varenda buske verkade de bo en koloni med Potoroos, en liten känguru-råtta.





Så länge man är lugn och inte gör några hastiga rörelser, ja då kan man ta sig hur nära som helst dessa halvtama kängurus. Detta är dock inget man borde göra med en vild känguru för då är chansen stor att man inte lever särskilt länge till...

Min sista heldag i Adelaide valde jag att spendera ute i Glenlg, en liten stadsdel precis vid havet. Uppenbarligen skulle detta vara en riktigt känd, charmig plats och det var väl helt okej, men inte lika spektakulärt som jag hade förväntat mig. Det var dock roligt att åka spårvagn.



När jag återvände in till centrum gick jag ner till den lilla floden och tittade på Adelaides svar på Sydneys operhus. Deras konserthall eller vad det nu är kostade bara 20 miljoner kronor att bygga och de är visst väldigt stolta över den. Personligen tyckte jag den påminde om en hjälm tagen ur Stjärnornas Krig...





Vad jag egentligen borde ha gjort och som jag tänkte göra var att åka ut till Kangaroo Island, men det blev inte av pga olika anledningar. Adelaide var en mysig liten stad som jag hade kunnat utforskat mer om jag inte hade varit så trött efter flera veckors resande. I slutändan var det skönt att sätta sig på planet hem till Sydney där en vecka i Manly väntade innan det var dags att flytta tillbaka in i mitt rum i DLC.

Fyra veckors resande hade kommit till sitt slut och det går inte att beskriva med ord allt jag fick se och uppleva under de veckorna. Roligt hade jag i alla fall och det har ni säkert märkt av de senaste blogginläggen!!!

~ Katarina

Dag 1

Väckarklockan ringde klockan 5 och det var bara att pallra sig ur sängen. Medan jag väntade på att bli upplockad hann jag bli kompis med två australiensiska killar, Phil och Ben, som också skulle med min grupp. Efter en lång väntan så anlände till sist vår lilla minibuss och vi träffade vår guide Beej för första gången. Totalt bestod gruppen av 20 turister och vår guide. Medan vi plockade upp resten av gruppen dömde jag ut mina nya vänner och tänkte ungefär att de var som följande: några tyskar som redan hittat varandra och som babblade på på tyska, två engelsktalande killar som såg ut som riktigt dryga typer, fyra rika flickor (och det stämde verkligen), ett par som kunde bli antingen riktigt dryga och associala eller som visade sig inte alls vara ett par, en rysk gangster samt australiensarna och jag. De engelsktalande killarna visade sig vara riktigt trevliga och väluppfostrade, paret var inte associala, ryssen var amerikan och en kanadensare dolde sig bland tyskarna. De rika flickorna (en av dem var svensk) passade verkligen inte in i vildmarken och när vi släppte av dem sista dagen i Uluru Resort (de följde inte med tillbaka till Alice), var vi alla glada att slippa dem!

När vi alla var samlade i bilen var det dags att åka till vårt första stopp...som var sex timmars bilresa bort. Ett optimalt tillfälle för alla morgontrötta turister att somna om medan vår guide körde oss till King's Canyon. I King's Canyon var det dags för vår första vandring, en tretimmar lång slinga i ett oerhört vackert område, men för att göra det lite mer intressant så började vi med Heart Attack Hill. Vi skrattade nog allihopa åt det namnet, en liten knix kunde väl inte vara så jobbig att ta sig upp för att man måste ge det ett namn som involverar en hjärtattack. Halvvägs upp skrattade jag inte längre...jag kunde knappt andas! Ha ha, nej, så illa var det kanske inte, men det var brant...väldigt brant!



Heart Attack Hill!



Vår guide Beej berättade en massa intressanta fakta under vår vandring, bland annat om ökenrosen (som kanske inte syns så tydligt på bilden) som bara blommar efter att det har regnat, så regnar det inte nog mycket på sju år, ja då blommar den inte på sju år. Lite mer komplicerade levnadsföhållanden där ute helt enkelt.

King's Canyon var otroligt vacker och det var häftigt att se kontrasterna mellan de röda klipporna, den klarblå himlen och de svagt gröna växterna som trots allt lyckas leva där ute.



Min absoluta favoritbild. Kan inte vara lätt att vara ett träd där ute...

Efter den långa vandringen var det dags för ännu några timmar i bilen för att ta oss till vår campingplats för natten. På väg dit var vi tvugna att stanna längs vägen för att plocka ved till vår lägereld. Därefter körde vi ut till en campingplats långt ute i ingenstans. Vi anlände lagom tills dess att det höll på att bli mörkt. Vi gjorde upp en eld, lagade mat och satt sedan och myste vi lägerelden.

Efter en lång dag var det sedan dags att krypa till kojs. Vi blev alla tilldelade en sovsäck och en 'swag'. En swag är helt enkelt som ytterligare en sovsäck i riktigt tjockt, vattentätt material som man lägger sovsäcken inuti och som sedan håller en torr och varm under natten. Fungerar även lite som ett inbyggt liggunderlag. Man kan till och med dra upp dragkedjan hela vägen så man får som en liten säck att sova i. På grund av klaustrofobiska tendenser var detta inte något för mig.

På natten blev det -2 grader och jag kan inte påstå att jag sov allt för bra - mina fötter var som isbitar och jag var mer än glad över att jag packat både fleecejacka, mössa och vantar.





Dag 2

Vi blev väckta, eller ja, de som fortfarande sov, blev väckta klockan sex. Vi åt frukost kring en falnande lägereld och packade sedan snabbt ihop våra saker för att bege oss mot andra dagens huvudmål - the Olgas. Det tog mig säkert en timme att tina mina fötter i bilen, men så fort solen tittade fram blev det genast varmare.

The Olgas är en helt otrolig plats som består av typ 32 klippformationer. Landskapet ser ut ungefär som en blandning mellan Jurassic Park och Mars. När som helst förväntar man sig att se en ståtlig dinosaurie spatsera förbi i jakt på mat...

Ännu en tre timmar lång vandring väntade oss denna dag och det var riktigt coolt att vandra runt i detta helt obeskrivliga landskap.





Efter en riktigt cool vandring på Mars så åt vi lunch innan vi fortsatte till ett aboriginskt kulturcenter. Här fick vi en timme till att utforska, men det fanns egentligen inte så mycket att se, så vi var snart redo att bege oss igen. När vi kom tillbaka till vår minibuss visade det sig att den inte var kvar! Vår guide och guiden från den andra gruppen som tillhörde samma bolag, hade gett sig iväg på egna äventyr. Som tur var kom de snart tillbaka och vi kunde åka vidare. Tyvärr fattades två killar, men efter en stunds väntan sa Beej att de fick skylla sig själva för att de inte var i tid och så åkte vi iväg!

Vi åkte för att titta på ett mycket viktigt vattenhål vid Uluru. Beej berättade sagan om hur Uluru blev till samt några andra sagor innan vi åkte tillbaka för att hämta de två som saknades. Visade sig att de trodde vi skulle träffas kvart över fyra, istället för kvart i fyra. Synd för dem, de missade sagostunden!

På kvällen slog vi tillfälligt läger för att titta på solnedgången över Uluru medan vi åt middag. Jag hjälpte till att laga mat samtidigt som vi såg färgerna ändras på en av världens mest kända stenar. Det var roligt att se hur folk knuffades för att få en bra plats att ta kort från. Måste säga att en del tog solnedgången på lite för stort allvar, men visst var det fint.





Efter att solen till sist gått ner återvände vi till kvällens campingplats i Ayer's Rock Resort. Här fanns det både gatubelysning och toaletter, något vi vant oss av med natten innan. Den här kvällen plockade Beej fram sin gitarr och det sjöngs och spelades runt lägerelden. Innan det var dags att sova klättrade vi upp på en liten kulle och tittade på stjärnorna, vilket var riktigt mysigt!

Den natten sov jag betydligt bättre än natten innan. Kan ju erkänna att jag var först av alla att somna. Enligt min granne Phil så hade jag knappt hunnit lägga mig ner i min sovsäck och swag innan jag sov djupt. Mina fötter var som isbitar även nästa morgon, men det hade inte varit riktigt lika påtagligt kallt som natten innan.

Dag 3

Sista dagen började även den klockan sex för att vi skulle hinna ta oss bort till Uluru för att titta på soluppgången och äta frukost. Här fick jag skämmas inför en tredjedel av min grupp då tre galna duvor flög över oss och jag fick panik (min rädsla för fåglar som sveper mot mig har bara blivit värre sedan jag kom till Australien). Ingen fattade vad jag sysslade med och när jag berättade för dem om min fågelfobi så blev jag utskrattad, men på ett vänligt sätt.

Soluppgången var en trevlig tillställning, men kanske inte lika cool som solnedgången. Vi fick dock se en hel massa fler färgskiftningar i stenen som inte alls kommer från rymden utan bildades då ett jätte högt berg (en kilometer högre än Mt. Everest) eroderade sönder pga av isen som smälte (ja, Australien har varit täckt av is) och flyttade sedimenten. The Olgas bildades på samma sätt.



Efter frukost hade vi att välja mellan två olika aktiviteter - klättra upp på Uluru eller gå runt Uluru. Det hade varit riktigt coolt att klättra upp på Uluru, och några gjorde det, men det var riktigt blåsigt, väldigt brant och vi hade bara två timmar på oss, så jag valde att gå runt istället, vilket var en 9 kilometer lång promenad.

När vi kom tillbaka till minibussen låg vår guide och sov och vi lät honom fortsätta sova medan vi väntade på resten. De som gått upp hade haft en jätte häftig upplevelse, men de hade nästan blåst bort på kuppen.





Min grupp framför Uluru.

När vi hade släppt av de rika flickorna så var det dags för oss andra att åka tillbaka till Alice Springs, sex timmar bort. Vi stannade längs vägen, bland annat för att äta lunch i sällskap av en mattjuv till emu samt för att titta på kameler. För 5 dollar kunde man rida på en kamel om man ville, men det har jag gjort förut så jag åt en isglass istället. Det var billigare, ha ha!



Den kvällen, nyduschade och i rena kläder, möttes hela gruppen för att äta middag tillsammans. God mat, skratt, speciellt önskade låtar och minnen från de tre dagar vi spenderat tillsammans gjorde kvällen riktigt lyckad. Vi fick möjlighet att lära känna varandra ännu bättre och sedan dess har jag hunnit återse fyra stycken från gruppen här i Sydney och förhoppningsvis hinner jag se några fler om de tar sig hit. Det var helt enkelt tre riktigt lyckade dagar tillsammans med underbara människor!



Till sist var det dags för oss alla att resa vidare åt olika håll. För min del väntade fem dagar i Adelaide innan det var dags att återvända till Sydney.

~ Katarina

Alice Springs är en liten stad mitt i Australien. Att ta sig dit är både komplicerat och dyrt. Jag flög från Hobart till Adelaide, där jag var tvungen att sova en natt eftersom det billigaste flygbolaget bara flyger till Alice Springs varannan dag. Flygresan upp till Alice tog två och en halv timme och plötsligt befann jag mig i Northern Territory och Australiens röda mitt (även skämtsamt kallad döda mitt...) Vi landade mitt ute i ingenstans, men en bussresa på cirka en halvtimme tog oss till befolkat område igen.

Alice Springs är som sagt en väldigt liten plats och de flesta som kommer hit är på väg någon annanstans. Jag var mest där för att det var startpunkten för min guidade tredagars tur av the Outback. Det var dock en stad som hade sin egna charm, men som också kändes lite osäker.

Min tur blev framflyttad en dag, så jag hade hela fredagen på mig att utforska Alice samt njuta av det varma, vackra vädret (klarblå himmel och +25 grader, vilket var trevligt efter snö i Hobart). Det finns som sagt inte alltför mycket av intresse att se i stan, men de hade något att erbjuda som jag inte kunde tacka nej till - The Royal Flying Doctor Service bas samt ett litet museum. På vägen dit lyckades jag dock gå in i en stolpe...till mitt försvar hade jag solen i ögonen och jag läste kartan samt (!) vem sätter upp en stolpe mitt i trottoaren?!! Ont gjorde det i alla fall och ont hade jag i två veckor efteråt. Hursomhelst, efter att ha fått mina glasögon justerade så kunde jag äntligen gå och titta på gamla flygplan och annat roligt som har med de flygande läkarna att göra. Tyvärr nämnde de överhuvudtaget inte alls Doktorn kan komma. Måste nog åka till Broken Hill för tv-seriens museum.



På grund av att jag gick in i en stolpe så var jag tvungen att återvända ganska tidigt till mitt hostel för att vila mig i form inför min tur i vildmarken. Dessutom så är inte Alice Springs världens säkraste plats, så jag var tvungen att vara på hostellet innan det blir mörkt.

Jag frågade senare min guide hur det var att växa upp i Alice Springs och han påstod att det inte alls var så farligt som man kunde tro. De var ofta ute på upptåg i vildmarken och levde nog ett ganska bekymmersfritt liv. Aboriginerna är nog de som har det tuffast i Alice Springs. Deras kultur är exploterad till max för att tjäna pengar på turisterna.



Gågatan i Alice Springs.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Alice Springs. Sista dagen jag spenderade där var jag så pass trött från mina äventyr i the Outback att jag varken orkade eller hann utforska stan något närmare. Jag är säker på att de har mer att erbjuda än det jag nämnt, jag vet att de har, och de var värt ett besök. Det bor visserligen en hel del drägg där ute, men även en hel del underbara människor. Åk dit vettja, om ni har vägarna förbi vill säga!

Efter Alice Springs var det i alla fall dags för det riktiga äventyret - the Outback!!!

~ Katarina

Lördagen den 11 juli lämnade vi ett regnigt Launceston bakom oss och tog dagens enda buss ner till Hobart, Tasmaniens huvudstad. Vårt hostel låg ganska centralt och när vi checkade in hade vi ett 6-bäddarsrum för oss själva...men det dröjde inte länge förrän vi fick rumskompisar, så det var en kortlivad glädje.

Salamanca Market blev vårt första mål i Hobart. Det är en marknad som hålls i hamnen varje lördag och det sålde allt från toffee till gosedjur föreställande tasmanska djävular. Där åt vi lunch och tittade runt en stund innan vi bestämde oss för att åka upp till toppen av Mt. Wellington, där vi hoppades få se snö!

Jag på Salamanca Market



Jag var överlycklig att se snö igen efter ett par månader i varma Australien. Tim hade aldrig sett snö förut, så för honom var det en unik upplevelse. Trtos att han aldrig kastat snöboll förut var han otroligt pricksäker, så snöbollskastning förbjöds ganska fort...

Andra dagen i Hobart valde vi att åka med en guidad tur till Port Arthur. Port Arthur var i Australiens barndom straffkolonin dit du skickades om du åkte fast för ännu ett brott. De behövde inga murar eller staket för att hålla fångarna kvar i området, utan naturen hjälpte dem med det. Havsbukten som Port Arthur ligger alldels intill har iskallt vatten året runt och terrängen är så tätbevuxen att det är lätt att gå vilse. Den enda bron som tog folk från området och mot Hobart bevakades dygnet runt av vakter och strategiskt utplacerade vakthundar. Ingen lyckades fly därifrån, men den som var närmast friheten var en man som klädde ut sig i ett känguruskinn och försökte hoppa till frihet. Vakterna föll för det, men eftersom det inte fanns mycket mat på den tiden tänkte en av vakterna skjuta kängurun...då gav fången upp, för dö var han inte beredd att göra.

Port Arthur är också platsen där det största vansinnesdådet i Australiens historia ägde rum i slutet på 90-talet. Över 30 människor sköts ihjäl av en man som idag sonar för sina brott i fängelse. Detta dåd ledde till att vapenlagarna skärptes rejällt, så något gott kom i alla fall ur den tragiska händelsen.

Förutom att gå runt bland ruinerna i Port Arthur så gjorde vi en liten tur ut till Isle of the Dead, en liten ö där folk begravdes under en längre tid. En otroligt excentrisk kvinna guidade oss bland gravstenarna och berättade om olika fångars öden. Det var en mycket intressant och lärorik dag.





Tredje dagen i Hobart var det dags för min födelsedag!!! 25 år gammal var man helt plötsligt, men Australien är ett tacksamt land, för här tror folk jämt och ständigt att jag är 18 eller yngre, så lika bra att njuta innan man åker hem till Sverige, för det lär inte funka där.

Dagen började när de andra i vårt rum gett sig ut på äventyr och jag kunde öppna mina paket ifred. Av Tim fick jag en pin med Australiens och Sveriges flagga (som jag önskat mig när vi var i Canberra), en glaskub med Sydney inristat inuti...svårt att beskriva...och post-its. Varför fick jag post-its undrar ni säkert?! Jo, för Tim brukar jämt använda mina post-its när han är i mitt rum, eller bara riva sönder dem för att han vet att jag blir arg då. Så nu har jag post-its som kommer räcka fram tills dess att jag far hem.



Dagen spenderade vi med att gå till Hobarts kasino, men vi hade ingen riktigt tur. På vägen hem stannade vi på McDonalds där vi kunde koppla upp oss på gratis internet så jag kunde läsa mina grattishälsningar hemifrån. Därefter stannade vi på Coles och köpte en födelsedagstårta innan vi gick tillbaka till hostelet. På kvällen åt vi middag på en båt, så vi fick både mat och en tur runt Hobarts hamn och därefter återvände vi till hostellet och åt födelsedagstårta. Tim till och med sjöng Happy Birthday för mig!





Tårtan var riktigt god, även fall det inte var en hembakad jordgubbstårta, men man kan inte få allt här i världen. Det var i alla fall en bra födelsedag trots att jag var så långt hemifrån.

Vår sista dag i Hobart gjorde vi en guidad tur av stan, men den var kanske inte så intressant som vi hoppats. Vädret var dock underbart, så vi bestämde oss för att åka upp på Mt. Wellington igen för att denna gång förhoppningsvis se stan från toppen. Turen var på vår sida, dimman drev fram och tillbaka, men vi hann ta några coola kort med stan i bakgrunden. Och så fick vi se snö en gång till!!!



Efter två och en halv vecka på resande fot tillsammans var det dags för mig och Tim att gå skilda vägar. Tim återvände hem till Newcastle medan jag fortsatte vidare till Adelaide och Alice Springs. Fortsättning följer helt enkelt...

~ Katarina